Jag har sedan decennier varit en vän av god miljö. Men jag har aldrig varit delaktig i den organiserade miljörörelsen. Med stigande förvåning har jag sett hur opragmatiskt och med vilken bristande förankring i verkligheten de driver sina teser.
När nu klimatalarmismen blivit högsta mode kan jag inte låta bli att analysera vad som egentligen driver dessa människor. Ett genomgående drag är att de till övervägande del finns i stadsmiljöer till vardags. Somliga, men långt ifrån alla, besöker naturen emellanåt för någon fysisk akvitivet eller skönhetsupplevelse. När de kräver en oförstörd och implicit oförändrad miljö, så är det andra människor som ska förändra sitt beteende. Inte de.
Här finns drag av flera av de välkända gamla dödssynderna. Nog är det väl lättja att kräva av andra, det man inte är beredd att göra själv. Visst är det ett slags girighet av dem att kräva att andras tillgångar ska användas för deras syften, till deras ändamål. Jag ser också en avund gentemot dem som valt andra vägar i livet, andra livsstilar. Att välja stadslivet med billig eller gratis tillgång till kollektiva nyttigheter är också ett slags frosseri. I mina ögon påmminer det också om högmod att framhäva sin egen position som den enda moraliska. Det är dessutom med en påfallande vrede de ger sig på exempelvis bilismen som symbol för allt det som representerar ondskan i deras bild av världen. Återstår endast vällusten av dödssynderna. Och visst har jag sett också dessa bland miljöalarmisterna. De som poserar miljöengagemang för att få chans på de hotta killarna eller tjejerna.
I städerna finns ett akademiskt högmod som är vida mer utbrett än på landsbygden. Ett högmod som har sitt hemvist i bilden av de intellektuelt högre stående männsikorna som inte befattar sig med manuellt arbete. Som köper sådana tjänster av underklassen om de behöver det. Men helst ska dessa tjänster vara gratis, eller åtminstone skattesubventionerade. För dessa högavlönade personer är ju så överlägsna medborgare att de måste premieras. Allt vad de gör och allt vad de tänker anser de själva vara definitionsmässigt överlägset resten av mänskligheten.
Där finns också de som vet precis vad andra människor behöver och borde ha rätt till, eller åtminstone låta sig nöja med. De vet med bestämdhet att ingen, säger absolut ingen, behöver en fyrhjulsdriven bil. Ingen behöver en bil större än en motoriserad shoppingvagn. Ja det är nästan ingen som behöver bil alls. Om alla bara kunde ta tunnelbanan, precis som de själva, och sluta drömma om frihet, självständighet och vida vyer. Då skulle allt bli rättvist och bra.
Alarmisternas överförtjusta visshet om att de har rätt skorrar illa. Att statistik talar för att Jorden nu värms upp är inget som automatiskt leder till slutsatsen att deras förslag till åtgärder är de rätta. Inte heller att en majoritet av forskarna är ense om att det kanske eller troligen är människan som orsakar största delen av uppvärmningen. Beskrivningen av hur framtiden kommer att bli är som vanligt alltid mer osäker än statistiken som visar hur det har varit. Önskan om hur framtiden bör bli är ännu mer diversifierad än vad alarmisterna tillstår. I sin koleriska agitation får de Sven Melander, i sketchen där han kräver att en liten flicka ska önska sig fred på Jorden, att framstå som en timid sanningssökare.
De välkända, förhoppningsvis, gamla dygderna är det ingen som vill kännas vid av dessa miljöalarmister. Där dygden själv är en av dessa, tyglandet av lustarna. Öppenhet och förståelse för andras situation, rättigheter och val är en annan. Moderation, eller avhållsamhet från frosseri är en tredje. Det skulle vara klädsamt om dessa kverulanta lättingar först lade ner lite flit på att själva göra det de kräver av andra. Lite tålamod med att såväl tekniska som samhälleliga omställningar tar tid, skulle inte heller skada. Det skulle visa på en mer aktningsvärd medmänsklighet och ödmjukhet.
RSS – inlägg