Dryga danskar

Två danskar från första halvan av 1800-talet kan ge en del av förklaringen till att man i Danmark inte fäste särskilt avseende vid publiceringen av karikatyrerna i Jyllandsposten.

HC Andersen skrev berättelsen om Kejsarens nya kläder. För andra än danskar är den kanske främst betraktad som en berättelse för barn. För danskar är den en ständig påminnelse om att se saker som de verkligen är. När karikatyrerna visar muslimer (det är få eller inga referenser som klart utpekar att de föreställer Muhammed, flera motstridiga tolkningar är dessutom möjliga) som gömmer sig bakom Koranen för att försöka hejda tiden och inte acceptera en modernare värld, är det ett uttryck i Andersens anda. En bild säger mer än tusen ord. Det gjorde tydligen även dessa teckningar. Dessutom på ett språk som även muslimerna förstod. Responsen från de utpekade militanta grupperna visar dessutom att teckningarnas budskap var korrekt. De är inte beredda att träda in i den moderna tiden.
Sören Kierkegaard skrev om hur den politiska kyrkan (religionen) förtrycker och förminskar individens förhållande till sin Gud. Det är precis vad som hänt i stater där Islam dominerar. Men det har också tillåtits ske i Europa och USA där Påvens göranden och låtanden fått allt mer politisk uppmärksamhet. Vi har inte hållit rent framför egen dörr. Den kristna högern har försökt och allt för ofta lyckats, vinna mer politisk makt på båda sidor Atlanten.
Problemet är inte teckningarna i sig. Problemet är att den muslimska världen är den sista utposten av något gammalmodigt och odemokratiskt. I Latinamerika växer demokratierna och den demokratiska medvetenheten, likaså i Asien, samt i viss mån även i Afrika. Även om bilden där är mer splittrad.
Men i arabvärlden och i länder med Islam som huvudreligion händer ingenting demokratiskt initierat inifrån. I Turkiet händer visserligen lite grand, men förändringstrycket kommer utifrån, via landets vilja att bli medlem i EU.
Det tråkiga är att den muslimska världen känns som en återvändgränd i båda ändar. Statskicken är odemokratiska polisstater, diktaturer. När folket vänder sig till andra institutioner för hjälp, står där Islam och spärrar vägen med sin ålderdomliga och dogmatiska syn på såväl livet som förhållandet till Gud.
Många muslimer har flytt från dessa länder för att kunna ta sig ur denna knipa. Vi har underlåtit att integrera dem i vår kultur. De har hamnat i ett slags limbo och våra institutioner har redan somnat in och glömt bort att frihet och demokrati måste användas varje dag för att inte förlora sitt värde. Om vi hade hjälpt dessa flyktingar till en snabb och god integration med oss, hade de idag varit våra bästa vänner och medhjälpare i dagens situation och i det kommande arbetet med att modernisera och demokratisera den muslimska världen.
Vårt offentliga kryperi inför fatwan mot Salman Rushdie är ett exempel på där vi bäddat för att denna konfrontation till slut blir oundviklig. Bilbrännandet i Paris är ett annat exempel på att vi inte krävt integration till vår demokrati, modernisering av islamisk trosutövning. Hedersmord i Sverige och andra västländer ett tredje exempel på hur vi underlåtit att kräva integration och hävda den demokratiska rättsstatens frihetliga ideal.
Vi kan aldrig tillåta oss att backa inför dessa ultimatum och diktat om underkastelse inför religionen, oavsett vilken religion det handlar om. Demokratins sekulära förutsättning måste värnas och förstärkas. Där finns alltså även ett tydligt budskap till Margot Wallström i hennes ansträngningar att skriva ihop en användbar Europeisk Konstitution.

Det här inlägget postades i Frihet, äldre text och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.