Frågan om det finns absoluta sanningar avgörs av med vilken mätnoggrannhet vi måste fastställa sanningen.
Kan vi finna en skala att mäta med som minst motsvarar kravet på noggrannheten i det svar vi söker, det vill säga att svaret är i samma (eventuellt omvänt proportionell) storleksordning som frågan, så är det möjligt att finna absolut sanning. Detta kan betyda att all sanning är temporär, individuell och relativ. Därmed skulle absolut sanning vara en fråga om konsensus, kanske rent av en samvetsfråga. Å andra sidan riskerar det hela att bli till en paradox. Om det inte finns något undantag till regeln att det inte finns några absoluta sanningar, då är det en absolut sanning, men samtidigt sitt eget bevis för att påståendet är falskt.
Enligt vedertagen praxis är all vetenskaplig sanning provisorisk. Det vill säga att vi förväntar oss att nå bättre kunskap, lika med sanning längre fram om vi fortsätter att forska. På det viset liknar den akademiska världen modebranschen. Vad som är på modet just nu är också det som är rätt just nu, det vill säga sant. Vad som är inne bestäms i sin tur av dem som är inne i gänget och godkända av detsamma. Andra göre sig icke besvär. Genom denna definition kan man inte vara modern eller kunnig före sin tid. Det är först när denna inneklick på respektive område beslutar sig för att lyfta fram något som det får värde och status, blir sant.
Om innegänget bestämmer att klimatet är hotat för att de vill ha mer pengar för att titta på termometrar, blir deras påstående då sant så länge som de får betalt?
RSS – inlägg