Vissa läkare går nu ut och snyftar om att de känner sig tvingade att sjukskriva friska eller inte tillräckligt sjuka människor. Jag anar politiskt spel bakom detta. Vår sjukvård är utredd och befunnen tillhöra världstoppen beträffande några parametrar.
Dit hör låg spädbarnsdödlighet, snabb och god vård vid hjärtinfarkt och stroke. Ja så kanske det är, jag har inte haft sådana besvär, så jag har inte kunnat konstatera med egna ögon hur det fungerar.
Däremot har jag haft ett flertal kontakter med sjukvården angående skador på kroppen. Vi kan kalla dem ortopediska skador av olika slag. Där finns det mycket övrigt att önska. Tillgängligheten till vården är låg, både akut och för läkande behandling.
Under tiden går människor sjukskrivna, de plågas av värk och handikapp. Handikapp är alltså detsamma som att inte kunna göra det man normalt klarar av, både privat och i arbetet. Detta kostar extra för såväl samhället som för den enskilde.
De enda som tycks vara kvalificerade för snabb och omfattande sjukvårds- och rehabiliteringsinsatser är ett fåtal toppidrottsmän, några av dem bosatta och skattebetalande i utlandet. Vad som är samhällets vinst på att låta dem gå före i kön och få de bästa resurserna har jag inte hört någon förklaring till.
Vanliga arbetande människor som skadar sig petar man i några värktabletter och uppmanar att hålla tyst om sina besvär, samt snällt vänta i kö på eventuell behandling. Ytterst svaga insatser görs för att fastställa skadans art och grad, än mindre för att bota. Vanliga människor förväntas leva med ett av bristande sjukvård orsakat handikapp.
Så ser den allmänna bilden ut. Själv har jag också drabbats av att vården har genomförts med så dålig kvalitet att jag fått bestående men. Detta har tagit tid att upptäcka och det är svårt att bevisa eftersom dokumentationen på vårdinrättningarna över vad dom gör och inte gör, patientens berättelse med mera, är så dålig.
Det juridiska skyddet för sjukvården är däremot mycket gott. Därför har ingen kunnat ställas till svars för de fel som begåtts i mitt fall och jag har inte heller fått någon ersättning för felbehandlingen. Däremot åker försäkringskassan på att betala för min invaliditet.
Mycket av dagens, och i ännu högre grad framtidens trygghetssystem kommer att vara försäkringsbaserade. För att kunna avgöra skälig försäkringsersättning är det av yttersta vikt att journaler finns sparade och att de är både tillförlitliga samt utförliga. Idag brister det på samtliga punkter i journalföringen. Jag har själv råkat ut för rena felaktigheter, som att läkaren blandat ihop höger och vänster, att väsentliga uppgifter saknas, liksom att hela journaler försvunnit.
En vårdgivare är endast skyldig att spara en patients journaler i tio år sedan patienten senast besökte den vårdplatsen. Det måste naturligtvis vara krav på att journalen sparas patientens hela livstid, så att man kan gå tillbaks och kontrollera sjukdomar och behandling. För en patient som till exempel flyttar, riskerar man annars stora kunskapsluckor i sjukdomshistorien. Luckor som vanligtvis patienten får betala med sämre vård, sämre hälsa och sämre ersättning från sina försäkringar.
Genom mina skador och med de regler som gäller för arbetsgivarens ersättningsskyldighet vid sjukdom så är jag inte längre anställningsbar på något vis. Jag utgör en alldeles för stor risk för arbetsgivaren.
Arbetsgivarna drabbas dessutom av andra risker. En anställd som är sjuk kostar pengar via sin sjuklön. Normalt ska den anställde också ersättas av en annan arbetstagare. Är det en extraanställd person så kostar denne extra, icke budgeterade pengar.
Blir den ordinarie anställde långvarigt sjuk, kan extraperson bli anställd så länge att fastanställningsskyldighet föreligger för arbetsgivaren enligt kollektivavtalet. När så den ordinarie anställde återkommer till jobbet har arbetsgivaren plötsligt två fast anställda, men bara arbete till en av dem. Att då säga upp den ene och ta sig ur ersättningsansvar för den övertalige kostar också pengar.
Källorna till de problem Sverige idag dras med angående dryga sjukskrivningskostnader är alltså flera. En sjukvård som inte gör folk friska i tid eller i den omfattning som den skulle kunna göra. En sjuklönelagstiftning som diskriminerar både den sjuke och arbetsgivaren. Slutligen också ett fackföreningsvälde av sovjetsnitt som inte moderniserats med tidens krav.
Att i den allmänna debatten om sjukvårdskostnaderna skuldbelägga de sjuka som fuskare och simulanter är djup ohederligt. De flesta sjuka har inget annat val än att vara sjuka. De får ingen hjälp till tillfrisknad och de kan inte anställas. De debattörer som då hotar med sänkta ersättningsnivåer till sjuka, för att tvinga dem att bli arbetsföra, agerar mycket ovärdigt. Deras förslag är sannolikt kontraproduktiva sett ur tillfriskningssynpunkt. Möjligen leder de till fler självmord. Försvara den goda moralen i det den som kan.
Även om man som politiker inte har kunskapen att bota de sjuka, så kan man ha den moraliska resningen att bota det sjuka system som håller människor fångna i ett sjukdomstillstånd i onödan.