Ett sjukt vårdsystem

Jag läste Monica Stenings artikel om sjukvårdens dyra köer och höga sjukfrånvaro bland sjukvårdsanställda kvinnor. Vad får hennes utredningsgrupp att tro att det gäller enbart kvinnor? Jag är en 51-årig man som varit fysiskt handikappad i 35 år. Tror de att jag varit välkommen till sjukvården? Att de ansträngt sig för att göra mig frisk? Dream on!

Minsta möjliga arbetsinsats har alltid varit vårdens paroll. Varje arbetsmoment kostar pengar. Därför är det bättre att låta någon annan betala, till exempel försäkringskassan eller i slutänden den enskilde patienten med sämre ekonomi och sämre livskvalitet.
Hur många gånger jag direkt och indirekt fått uppmaningen att sluta besvära dem vet jag inte. Men frågor som, “kan du inte nöja dig med en värktablett”? eller “har du frågat försäkringskassan”, arbetsförmedlingen, eller någon annan med pengar, visar tydligt vad det handlar om.
Ett grundproblem är att svensk sjukvård inte får göra vinst. Enda sättet för sjukvårdverksamhet i Sverige att ge bättre villkor för de yrkesverksamma är att rationalisera bort så många som möjligt av kollegorna. Då kan man inom budget fördela samma pengar på färre händer. För att motivera dessa rationaliseringar kan man ju absolut inte ta emot en massa patienter. Det är de som orsakar kostnaderna!
Det är mycket sannolikt att denna gökungepolitik även är ansvarig för de höga sjukskrivningstalen för kvinnliga vårdanställda. På det viset flyttar man ju över en del av personalkostnaden till en annan budget. Det skapar en övergångsfas tills ytterligare andra samhällsbudgetar lyfter kostnaden från sjukvården.
Tänk om vi hade privat vinstdrivande vård. Den som gör flest patienter friska kommer att få flest kunder och göra störst vinster och flest människor lyckliga. Fler skulle komma tillbaks snabbt och till kvalificerat arbete. Försäkringskassor och arbetsförmedlingar skulle tvingas avskeda sysslolös personal och samhället spara pengar.
Kanske jag yrar. Sa jag att jag är förtidspensionerad sedan två år? Nej förlåt, det heter ju sjukbidrag. I vilket fall så är jag därmed en ickeperson i Sverige, ingen som någon behöver lyssna på. Jag är ju redan försörjd av det allmänna. Har jag ont får jag ta en till värktablett och vill jag klaga så får jag ta ett lyckopiller istället.
Sa jag att jag väntar på ytterligare en operation, minst? Den är delvis, kanske helt, orsakad av att tidigare ingrepp uteblivit eller försenats. När jag ska opereras? Det är det ingen som vet.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.