Det visar sig att 80% av de som fuskar med bidrag från försäkringskassan redan är dömda för brott. Det är i och för sig inget att förvånas över att fuskare fuskar.
En möjlig tolkning är att den svenska välfärdens allmänna välvilja att ingen ska stängas ute från samhället eller nekas ett liv i värdig bekvämlighet inte tar hänsyn till hur man kvalificerar sig för dessa bidrag. Om missbruk av droger och alkohol, brottslighet med åtföljande straff och utanförskap från en reguljär arbetsmarknad, ger en likvärdig eller kanske till och med enklare kvalificering för bidrag än arbete som ger förslitningsskador, så är det inte konstigt att sådana personer blir överrepresenterade som bidragstagare.
Innan vi bestämmer vilka nivåer som ska råda för att motverka fusk, kanske man ska diskutera om det är nivåerna som avgör graden av fusk. Det kanske är tvärtom, att fuskarna är de sista som lämnar systemet. Hur låga nivåer vi än sätter.
Vi kanske måste diskutera hur man kvalificerar sig för bidrag. Om vi ska ha olika nivåer beroende på hur man kvalificerar sig. Eller rent av hur måna vi ska vara att motverka utslagning. Var går gränserna för vad vi är villiga att betala i form av bidrag och vad vi är beredda att betala genom ökad brottslighet?
RSS – inlägg