Jag hörde en intervju på TV med en kvinna som skrivit en avhandling om ensamma män i Västerbottens inland, Man ska ju vara två. Hon försökte se det hela ur ett feministiskt perspektiv. Men hamnade då naturligtvis fel.
Om jag förstod rätt så utgick hon från schablonen att män är överordnade och därför som norm ska ha en kvinna vid sin sida. Annars är de inga fullvärdiga män. Därmed stigmatiseras de.
Men saken är ju den att det är kvinnorna som är överordnade. Som jag så många gånger tidigare påpekat, genom barnafödandet och regleringen av samhällets sexualitet. För en man att få leva med en kvinna vid sin sida i det paradigmet, är inget annat än en nåd.
Att kvinnor värderas så högt och anses ha så framträdande roll i våra liv exemplifieras av att de två viktigaste symbolfigurerna för det en man inte kan klara på egen hand, är kvinnliga skepnader. Jag tänker på Fru Fortuna och Fru Justitia. Tur och rättvisa råder vi inte över, men de är nödvändiga för ett någorlunda uthärdligt liv. För dessa ynnestar ber vi om tillgift hos två gudinnor.
Nu ropar feministerna att jag försöker sätta kvinnorna på piedestal och att jag snart kategoriserar alla kvinnor som horor eller madonnor. Inget kan vara mer fel. Kvinnor är kvinnor. Livsnödvändiga för människoarten, varken mer eller mindre. Som männen alltså. Men kvinnorna har ett övertag. De håller i den begränsande resursen.
Detta kräver en viss respekt, vare sig man vill eller inte. Tillbedjan vore över hövan inställsamt. Förakt eller motarbetande är kontraproduktivt.
Kommer särintressena någonsin att tillåta en jämlik värld?
RSS – inlägg