Hell and Gore

Jag litar inte ett dugg på Al Gore. Han var blek och otydlig som vicepresident. Som presidentkandidat valde han juden Lieberman som sin medlöpare. Det saboterade omedelbart alla fredsansträngningar i mellanöstern. Redan innan Clintons presidentperiod var slut hade hans vicepresident förstört allt arbete genom att välja fel vicepresidentkandidat. Att det sedan blev Bush som fick hela eländet i knät är en annan historia. Nu har denne Lieberman tänkt kandidera som oberoende kandidat. I nära nog klartext har han förklarat att han som amerikansk president kommer att sätta den judiska staten Israel främst, före USA.

Nu åker Gore världen över med sin klimatshow. För fakta eller utbildning kan man inte kalla det. Ensidig propaganda i showform, som ska föra honom till en ännu inte definierad maktposition är vad det handlar om. Det skorrar lika falskt som dryckesvisan Helan går, på fonetisk engelska.
Världen lyssnar andäktigt och skrämmer mig lika mycket som religiös väckelse och inkvisition. Hur kan, inte bara vanligt folk, utan även framstående politiker, kritiskt granskande journalister och intelligenta forskare gå på detta? Är den enkla förklaringen att de upplever klimathotet som så verkningsfullt att de känner sig inte ha råd att inte bli medlöpare?
Det kommer troligen inte att infinna sig någon sans och balans i miljödebatten förrän man kunnat konstatera en stabilisering av klimatet på en ny nivå, vilken det nu än blir. Då kommer man att börja analysera och förundras över den hysteri som präglat tiden av osäkerhet. De som överlevt (de kommer att vara många) kommer att tycka att hela kalabaliken bara var en onödig liten storm i ett vattenglas. Det som kommer att bestå som ett eventuellt problem för planetens framtida klimat är dessutom inte de människor som försvunnit, utan de som finns kvar.

This entry was posted in Klimat & miljö, äldre text and tagged . Bookmark the permalink.