Ett samhälle som går mot ökad frihet och pluralism måste med nödvändighet släppa ifrån sig centralplanering av detaljer. Storskaliga centralstyrda verksamheter blir otidsenliga i ett sådant samhälle. För centralmakten återstår endast att besluta om ramverk och jämlikhetsfrågor samt lagens efterlevnad.
Som en konsekvens av denna utveckling uppstår behovet av rättvis tillgång till infrastruktur. Av de fyra transportsätt som finns tillgängliga för person- och godstrafik (sjöfart, järnväg, flyg- och vägtrafik) är det en som till sin natur är hårt centralstyrd, järnväg. Flyg och sjöfart kan välja rutter och hastigheter så fritt som de fysiska grundlagarna och de ekonomiska ramarna lämnar utrymme för. De enskilda fordonen behöver inte ta någon hänsyn till varandra utefter sin färdväg (nästan). Det är endast vid angöringsplatserna som samordning måste ske. För vägtrafiken tillkommer att viss hänsyn måste ske till andra trafikanter, så att kollisioner undviks. Men färdväg, avgångstider och hastigheter kan väljas relativt fritt. Här finns alltså möjligheten att resan kan utformas så att den passar många olika behov och önskemål.
För järnväg är det helt andra regler som gäller. Fordonen kan inte ändra kurs längs med sin färdväg, de kan inte väja för att undvika kollision, de kan inte ändra sin hastighet utan att det får konsekvenser för andra fordon i systemet. Järnvägsnätet är dessutom glest, vilket innebär att man ytterst sällan kan påbörja sin järnvägsresa där man är och inte kommer fram dit man ska. Andra kompletterande trafiklösningar måste till. Hela systemet kräver minutiös central planering och övervakning. Systemet är extremt sårbart. Varje liten störning sprider konsekvenser genom hela systemet. Att från samhällets sida hålla fast vid detta trasportslag är alltså direkt kontraproduktivt. Många miljarder kronor kunde sparas varje år bara i Sverige om samhället upphörde att lägga pengar på olönsamma järnvägar. Använd istället pengarna till att rusta upp och bygga nya vägar i hela landet. Järnväg började som ett industriprojekt, nu är det dags att låta det återgå till att vara ett industriprojekt, drivet av de industrier som anser sig behöva järnväg. Därutöver kanske det går att behålla några passagerarlinjer med snabbtåg mellan ett fåtal riktigt stora städer.
Miljön behöver inte alls bli lidande. Det är visserligen sant att det åtgår mindre energi till att rulla stålhjul på stålräls än att rulla gummihjul på asfalt. Men det är inte hela sanningen. Vad kostar det att rulla bilar omvägar via terminaler? Vad kostar omlastningarna? Vad kostar de icke elektrifierade banorna? Vad kostar anläggning och skötsel av järnväg? Ifråga om miljöbelastning? Per Kågesson har visat att dessa kostnader är betydande och ofta högre för järnvägen än för vägen. varför får inte detta större uppmärksamhet i debatten?
Vi står inför genombrott när det gäller nya bränslen och motorer till bilar. När dessa inte längre släpper ut miljöskadliga ämnen, vad är det då som motiverar järnväg? Nostalgi? Vad kostar då omvägar, omlastningar, skötsel och anläggning med mera i ekonomiska termer? Pengar som samhället skulle kunna välja att lägga på skola eller vård. Gör en rejäl uppgradering av inriktningen för infrastruktur på ett sätt som verkligen gynnar det framväxande nya pluralistiska samhället. Satsa på vägarna!