Ismernas imperativ

Filosofen Wittgenstein har visat att vi har inga koherenta serier av tankar om de inte tänks i ord. Ordens denotativa och konnotativa implikation bestämmer sålunda vad vi tänker eller förstår.
Filosofen Kant ägnade sig åt studier av moral i filosofisk mening. Han fann att det moraliskt rätta ibland kommer i konflikt vad som kan vara rätt ur andra aspekter. Denna konflikt kallade han dilemma. Vidare ansåg han att en människa som lämnades fullständig frihet att välja lösning på dilemmat skulle välja den moraliska lösningen, på grund av sin inneboende moral. Ja, i själva verket har en fri människa inget val, hon tvingas av sin moral till det moraliska valet. Detta är det kategoriska imperativet.

Det finns gott om ismer i vår kultur. Jag har särskiljt två huvudkategorier, de deskriptiva och de preskriptiva. De deskriptiva utgör endast ett slags tolkningsmall för hur verkligheten skall eller kan uppfattas, utan krav på att verkligheten skall utformas så. De preskriptiva ismerna däremot föreskriver hur verkligheten skall utformas för att målet, vanligen någon form av lyckorike skall uppnås. Detta är de politiska ismerna.
Inherent, denotativt, i de politiska ismernas semantik ligger först naturligtvis beskrivningen av vad som är det goda, det moraliska. Konnotativt ligger därför även inherent vad som är det onda, ismens motståndare utpekat.
Här uppstår ismernas imperativ. När en ism eller en av dess troende tvingas välja mellan ismens dogm och något annat så tvingar ismens imperativ alltid fram ismen, dogmen.
Här följer en beskrivning av några de vanligaste politiska ismerna, deras denotation och vad som imperativt blir ismens konnotativa motståndare.

Kapitalism: frihet för kapitalet, i en värld av människor blir det konnotativt människorna som får vika sig vid en konflikt, ett dilemma.
Kollektivism: frihet för gruppen att bestämma över individerna. Typiska underavdelningar till kollektivism är kommunism och socialism.
Liberalism: frihet för individen framför kollektivets rätt att bestämma. I extremformen skulle bara singulariteter och inget samhälle existera.
Konservatism: frihet att bestämma att allt ska vara som det är, status quo. Ofrihet för alla, men framför allt för dem som vill förändra.
Feminism: frihet för kvinnor att i alla lägen ta på sig tolkningsföreträde framför männen. Feminismen kan i relativt hög grad inordnas under kollektivismen.
Teismerna: frihet för gud. De är egentligen mest deskriptiva. Men framför allt de monoteistiska religionerna har utvecklat tydligt politiska ambitioner att inte bara förbereda människan för Guds rike, utan även att skapa guds idealstat här på jorden.
Humanismen: frihet för människan framför gud. Humanismen vänder på steken och hävdar att människan skapat gud, om han finns. Om inte, kan man hävda att humanismen även inrymmer ateismen. Humanism skulle kunna hävdas längs hela skalan från liberalism till kollektivism. Därigenom intar humanismen en mellanställning mellan deskriptiv och preskriptiv ism. Den är politisk, men inte politiskt bestämd.

Notera att demokrati inte är något vaccin eller på annat sätt skydd mot dessa ismers skadliga imperativ. Demokrati kan till och med ibland används som medel för dem. Det gäller särskilt kollektivismens olika varianter.

För tydlighets skull vill jag nämna en deskriptiv ism, som bara beskriver en verklighet men inte föreskriver ett mål som det högsta goda, bilismen.

Till min fasa och förlägenhet inser jag att jag just ställt mig själv utan politisk hemvist. Jag är fortfarande en individualistiskt och frihetligt sinnad humanist, men hur ska jag hävda detta utan att hamna i dogmatisk extremism?

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.