Mycket talar för att feminismen och dess underbyggnad i form av kön som konstruktion och konsekvens av miljö, nu har nått sin kulmen. Därigenom kan det även bli så att uttrycket jämställdhet har sett sina bästa dagar och att det ursprungliga och mer allomfattande jämlikhet får sin välbehövliga renässans.
Detta behöver ingalunda betyda en återgång till 1800-talsposition för kvinnorna. Tvärtom. Jag ser flera faktorer som gör en sådan utveckling näst intill omöjlig. Det är framför allt tre, i huvudsak oberoende av varandra, utvecklingslinjer som får mig att tro på denna scenförändring.
Den första är arbetslivets utveckling. Med fler kvinnor i förvärvsarbete och allt fler kvinnor i karriär och toppositioner, även i tidigare helt mansdominerade yrken. Även om inte alla kvinnor till sista individ kommer bort från barnafödande och hemarbete, så kommer de aldrig att gå tillbaks i sådana skaror att det åter blir normen. Kvinnornas intåg, för att inte säga segertåg på arbetsmarknaden kommer också att innebära en förändring av såväl arbetsmarknad som sociala mönster i samhället. Exakt vad och hur kan jag idag inte säga. Men jämlikhet är nog det ord som kommer att väljas för att beskriva detta, snarare än jämställdhet.
Den andra faktorn är kvinnornas intåg på idrottsarenan. Kvinnorna gör allt bättre prestationer Även de kvinnliga rekorden blir i de flesta sporter allt svårare att slå. Kvinnorna får mer uppmärksamhet och mer uppskattning för sina resultat. De får idag lika betalt som männen i exempelvis tennis. I många fall får kvinnor bättre sponsoravtal än sina manliga kollegor. Jämställda villkor kan man inte ens tala om här. Det är enbart jämlika villkor som gäller.
Den tredje faktorn är HBT-frågorna. När könsöverskridande beteenden, preferenser och läggningar blir accepterade blir det helt enkelt absurt att tala om jämställdhet med något slags utgångspunkt från kön. Då är det endast jämlikhet, med tolerans för olikheterna och lika villkor trots olikheterna som gäller.