Kärnan i kraftdebatten

Det är modigt av CUF:s ordförande Fredrick Federley att leda fram en av partiets heliga kor till slakt. All debatt om kärnkraften blir ytterst en debatt om samhällsutveckling och moralen i den utveckling man vill bejaka.

Låt mig först lägga fast några grunder för mitt resonemang. Själva elproduktionen i kärnkraftverket är tämligen säker. Risken för haverier eller läckage är liten. Nästan försumbar om allt sköts rätt. Men i debatten om för eller emot är det nästan bara denna fråga som stöts och blöts. Det är naturligtvis så förespråkarna vill ha det.
De inbyggda risker som finns i kärnkraftsproduktionen ligger huvudsakligen utanför reaktorn. I brytning, upparbetning, efterbehandling och förvaring finns betydligt större risker för radioaktiv kontaminering av miljön. Med en halveringstid på 100.000 år talar vi alltså om en självläkningstid som är mångfalt längre än den mänskliga civilisationens historia. Att bygga upp ett storskaligt beroende av en sådan energiproduktion kräver naturligtvis också ett mycket stort moraliskt ansvar.
Jag har varit kärnkraftsmotståndare i 30 år. Mina huvudargument kan delas in i tre huvudområden. Det första har jag redan presenterat, svårigheterna att hantera bränslet med en säkerhet som minst motsvarar det moraliska ansvaret mot nuvarande och kommande generationer samt mot såväl det egna som andra folk.
Det andra är ett argument som man i 25 år skrattade rått och hjärtligt åt. Tänk om någon flyger in ett kärnkraftverk med ett stort flygplan? Förr fick jag till svar att det kunde inte hända, varken som olycka eller avsiktligt sabotage. Nu vet vi annorlunda.
Det tredje argumentet hänger ihop med kärnkraftsproduktionens natur. Den är storskalig och extremt punktformad. Men den ska distribueras över enorma områden. Det kräver ett omfattande nät av ledningar som är sårbara för stormar eller sabotage. Även detta argument har gett upphov till överlägsna skratt. Så icke längre.
En annan aspekt av situationen med stor punktproduktion och beroendet av ett vittförgrenat nät är att det skapar en monopolliknande situation. Konsumenten kan inte välja elförsörjningsform på samma sätt som om det fanns en mängd småskaliga energiproduktionsanläggningar på nära håll. Ett sådant system skulle även vara mindre sårbart vid stormar och liknande händelser som drabbar stora områden.
Som alltid när man ska fatta beslut om alternativ som mäts med inkommensurabla skalor tvingas man försöka hitta en värdering som kan appliceras på båda alternativen. I de flesta fall kan man skaffa ett användbart beslutsunderlag genom att räkna pengar.
Vi har inte råd att för all framtid göra oss beroende av kärnkraft. För min egen del är jag beredd att acceptera att vi köper oss en respit genom att använda befintlig kärnkraft ett tag till, under förutsättning att vi verkligen anstränger oss att utveckla alternativen.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.