När den som vill göra karriär söker sig en fysisk plats att göra det på, blir det naturligt att välja staden. Eftersom det där finns mer utvecklade hierarkier, med fler nivåer. Liksom det även finns ett större urval av inriktningar med hierarkier. Detta är helt logiskt eftersom det bor fler människor i en stad än i en liten ort på landet.
I staden samlas därför alltid de människor som har karriärism som primär ideologi. Där rekryterar de varandra till de karriärbefattningar som finns inom media, politik, näringsliv och utbildning. På det viset befäster de hela tiden sin egen perception av karriärism som den naturliga primära ideologin. I praktiken uppfattar de den som den enda ideologin, det enda förhållningssättet till livet.
De människor som föds och växer upp i staden, men som inte kommer överens med karriärismen, jodå, sådana finns också, gör självfallet ingen karriär. Därigenom framstår de för karriäristerna enbart som losers. Inte heller flyttar de gärna ut på landet. Dels finns där få jobb som de kan söka. Dels saknar de relevanta referenser till livet på landet, referenser som skulle kunna ge dem impulsen att flytta ut.
Härav ser vi att karriärismen fungerar som ett sorteringsverktyg, inte bara för att sålla fram klättrare, utan också för att sortera bort icke karriärister från att påverka det gemensamma samhället. Karriärismen söndrar, härskar och tvingar fram urbanisering.
RSS – inlägg