Feminismen är ytterligare en i raden av kommunistiska komplotter. Det gäller att finna ett kollektiv som enkelt låter sig avgränsas. Därefter gör man sig själv till uttolkare av dess vilja, så att man kan framstå som dess kämpe mot alla onda krafter som inte tillhör kollektivet.
Proletariatet är idag diffust och svårdefinierat. Motståndaren, kapitalisten, likaså, i dessa dagar av allmänt aktieägande och småsparares aktiespekulationer. Kvinnor är en betydligt lättare grupp att avgränsa. Detta har också till följd att motståndaren automatiskt blir definierad vilket underlättar ännu mer. Att motståndaren är en man, gärna en vit man och helst en vit man med något som kallas makt, behöver jag knappast tillägga.
Feminismen innehåller inget gott som inte redan inryms i humanismen. Liberalism och libertarianism rymmer därtill allt det goda som kommunismen saknar. Det är dock ett smärtsamt borgerligt nederlag att det finns de som tror att det kan finnas borgerlig feminism som bejakar individuell frihet. Feminismen är ett kollektivistiskt klasskampsinstrument som förnekar både individen och friheten. Klasskamp har aldrig varit något annat än en alternativ förtryckarmetod.