Kollektivtrafiken som axiom

Väldigt ofta när trafik planeras i politiska sammanhang tycks man utgå ifrån ett slags axiom att kollektivtrafik i alla lägen är att föredra framför annan trafik. Varför gör man det? Är det någon som har skärskådat axiomet, “vi ska planera för att med kollektivtrafik som motiv göra livet surt för privattrafikanterna”? Varför utgår man ifrån att kollektivtrafik är något självklart gott och privattrafik är något självklart ont?

Om partierna på vänsterkanten, som lever under devisen, “vi är kollektivets representanter, kollektivet är därför vår egendom”, anser att privattrafik är något självklart ont, så kan jag förstå det. Men för centerpartiet och andra borgerliga partier som vill skydda individens frihet och personliga ansvar, kan jag inte förstå att det skulle vara lika självklart ont.
Stat, kommuner och landsting satsar varje år enorma belopp på kollektivtrafik. Trots att bara en bråkdel av medborgarna har praktisk nytta av den. I vår kommun lyckades vi förra mandatperioden efter många års kamp få igenom att det är brukarna av de kommunala vatten- och avloppssystemen som själva ska bära kostnaderna för dessa. Varför ska man ha en annorlunda syn på kollektivtrafiken? Varför ska alla vara med och betala något som bara några få kan nyttja? Vad är den samhällsekonomiska nyttan med att använda skattepengar till något som ett fåtal nyttjar jämfört med att lägga pengarna på något som alla kan nyttja, till exempel bättre vägar?
Varför tillåter vi sedan flera decennier planering av bostadsområden så att de inte är tillgängliga med bil? Kan det vara för att de som bor där ska låta sig nöja med kollektivtrafik. Varför tillåter vi att dessa områden planeras så att genomfart inte är möjlig? Kan det vara dels för att kollektivtrafiken inte på ett praktiskt sätt ska kunna passera och nå ut på landsbygden och dels för att alla ska kunna se hur trångt det blir när alla bilar måste samsas på en och samma tillfartsled. Därigenom ska folk i stad och land men även folk i olika stadsdelar hållas segregerade och alla i tätorten ska kunna manipuleras till att tala väl om kollektivtrafiken. Att uppfatta kollektivtrafikens goda som ett axiom.
Här är alltså ett monumentalt exempel på där man medvetet saboterat vägtrafikens stora fördel, flexibiliteten och friheten att välja alternativa färdvägar. Ett annat är planeringen och centraliseringen av sjukvård och utbildning. Här i Värmland har universitetet gått ut med en medveten policy att studenterna ska åka kollektivtrafik till skolan. Därför har man medvetet underdimensionerat parkeringsplatserna kring universitetet. Man tror att det vittnar om en god miljöhänsyn på skolan. Att det utestänger många från att studera på universitetet tar man ingen hänsyn till.
Lika illa är det med sjukvården. Den är centraliserad till Karlstads Centralsjukhus. Där finns inte heller ordentligt med parkeringar. Avsikten är att folk ska åka kollektivt med den kollektivtrafik som landstinget är delägare i och som naturligtvis går med förlust. Här talar vi alltså om människor med sjukdomar och allehanda åkommor som gör livet besvärligt för dem. Ovanpå det vill man tvinga dem att resa kollektivt med omständliga byten och långa väntetider. Det politiska föraktet för medborgarnas behov kan inte illustreras tydligare.
Vart ska alla handikappade människor ta vägen om vi dödar biltrafiken? Det är inte bara dem med nedsatt funktion i benen utan även de med hjärt-, kärlsjukdomar som berörs. Redan vid relativt lindriga besvär blir de kollektiva färdmedlen plågsamma för dessa människor. Ska vi gömma undan dem och hoppas att ingen märker något? Tro inte att de kommer att ha råd att hålla sig med bil om det inte finns en bilindustri som kan sälja till alla medborgare.
Varför inte helt enkelt vända på steken och göra bilen till axiom? Ge kollektivtrafiken utrymme endast när det verkligen är påkallat.
När skattemyndigheterna höjer gränsen för när man får göra avdrag för inkomstens förvärvande och däri inkluderar resor till och från arbetet, så är det inte bara skattepolitik. Det är även regionalpolitik och inte minst förmyndarpolitik. Du medborgare ska bo där vi, staten, har planerat att du ska bo och du ska resa med anvisat färdsätt och på anvisade tider så att det passar oss planerare. Du får inte dra fördel av att kunna resa på egen hand, på vägar och tider som passar dig.

This entry was posted in Trafik, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.