Med en tragisk dödsolycka i vår närhet har lag och laglydnad kommit i fokus. Trots att en oskyldig fotgängare påkörts och dödats på landsväg kan inte åklagaren finna stöd för åtal för vårdslöshet i trafik eftersom det inte finns några bevis på att föraren kört fortare än gällande hastighetsgräns.
Här måste något ha blivit fel med våra lagar och tolkningen av dem. Det anses vara ett lagbrott att överträda en hastighetsbegränsning som är godtyckligt satt till ett fixt värde. Det är dock inte farten i sig som är absolut skadlig. Att färdas fortare än ett visst värde i kilometer per timme utgör inte en absolut gräns vid vilken skada eller död automatiskt inträffar.
Hastighetsbrottet är ett brott relaterat enbart till lagen. Om ingen människa, ingen egendom eller miljön blir skadad av farten är ju brottet i sin helhet endast ett brott i relation till lagen. Hög hastighet blir skadlig först i kombination med olämpligt uppträdande i trafiken.
Däremot känner jag inte till något moraliskt system, inte någon etisk ordning eller seriös livsåskådning där det inte är brottsligt att ta livet av en annan människa. Även om det är oavsiktligt betraktas det som brottsligt, nämligen som bestraffningsbar vårdslöshet.
Här har uppstått ett problem. Framför allt socialdemokraterna har under lång tid förändrat vår svenska lagstiftning så att relativa händelser (t.ex. hastighetsöverträdelser) åsätts absoluta straff som om de var absoluta brott. Medan absoluta förbrytelser (t.ex. vållande till annans kroppsskada eller död) åsätts relativa straff. För att göra saken ännu värre har man gjort en tolkning av lagen som medger åtal för det absoluta brottet (skadan) endast om det relativa brottet (hastighetsöverträdelsen) kan bevisas.
Det är ju alldeles upp och ner vända världen. Självklart är vållande till skada antingen vårdslöshet eller avsiktlig. Några andra alternativ finns egentligen inte. När hastigheten blir ett brott är ju relativt. Det visar sig när en skada inträffar. Men observera att även då är hastigheten ett brott som är avhängigt ett annat brott, alltså i kombination med något annat.
När svenska förståsigpåare talar om laglydnad i allmänhet och i trafik i synnerhet skjuter man in sig på hastighetsövervakning som det allena saliggörande. Mer resurser till polisen för övervakning, strängare straff och fler hastighetsbegränsningar. Detta tror man ska skapa bättre respekt för lagen. Hur kan man tro något sådant när den lag vi nu har, i mångas ögon redan har mist sin legitimitet. Mer av samma kan inte göra saken bättre om samma är det som har orsakat felet.
Polisen protesterar inte. De har ju fackliga företrädare som uppmanar dem att inte ta personliga risker i kontakt med brottslingar. Säkrare än att kolla svenssons hastighet finns knappast. Ingen är så beroende av sitt körkort som en vanlig skötsam svensson. Där riskerar inte polisen att få en smäll på käften. Att rycka ut till lägenhetsbråk, rån och våldtäkt, det kan vara farligt. Då är det bättre att vänta till nästa dag så slipper man möta brottslingen när han är på dåligt humör. Nu vill jag inte ställa polisen vid skampålen, bara peka på en oroande tendens. Huvudproblemet ligger i lagstiftningen och lagstiftarens signaler till såväl polis som allmänhet
Att överskrida gällande hastighet kan även sägas vara ett abstrakt brott eftersom ingen egentlig skada uppstår. Det finns många abstrakta brott i Sverige. För en privatperson eller en företagare är det förbjudet att sälja en hel flaska vin till någon. Däremot är statens butik skyldig att tillhandahålla sådan service att varje svensk ska kunna köpa vin. Att sälja vinflaskan utportionerad i glas är inte heller olagligt. Att sälja vin i en livsmedelsbutik är också fråga om ett abstrakt brott vars lagrum bara väcker anstöt hos medborgarna.
Däremot är det inte brottsligt att bälga i sig så mycket alkohol att man blir personlighetsförändrad och utvecklar brottsligt beteende eller inte kan arbeta. Då är man ett offer och samhället lovar att ta ansvaret. När samhället tar ifrån individerna friheten att handla fel på eget ansvar blir också samhället ansvarigt för allt.
Här måste lagstiftningen rättas till. Det måste finnas frihet och ansvar. Det måste vara individernas ansvar att sköta och förhålla sig så till sig själva och sin omgivning så att man inte förorsakar sina medmänniskor lidande. Det är fråga om ett personligt ansvar, det är inte något staten kan ikläda sig.
Om vi ska kunna utveckla samhället måste vi komma bort från sådan jantelagsbaserad lagstiftning. Konkreta brott måste kunna beskrivas så väl i lagen att den blir användbar att döma efter. Det ska inte vara så att rätten eller åklagaren måste göra en massa egna tolkningar och definitivt inte så att ett konkret brott inte kan rannsakas om inte ett vidhäftat abstrakt brott kan styrkas.
I all enkelhet vill jag bara peka på alla de lagar som kringgärdar småföretagandet. Där många av lagarna inte är till för att kunna straffa dem som begår brott mot andra, utan blott och bart är till för att staten ska kunna administrera sin kontroll över företagaren. Exemplen på lagar som inte har förankring hos medborgarna och inte rör konkreta brott kan sannolikt göras mycket lång. Frågan om brott och straff får inte göras till en fiskal brottslag så endast den som har utmätningsbara tillgångar kan straffas. Som konsekvens skulle det leda till att polis och rättsväsende endast ingriper mot sådana personer som har tillgångar vilka kan utmätas och därmed utgöra ersättning till staten för statens kostnader i samband med ingripandet.
Systemfel i lagen av det här slaget måste vi rätta till om vi ska få någon tilltro till lagen och lagstiftaren. Ytterst handlar det om tilltro till demokratin.
Däremot är det samhällets, partiernas, politikernas och riksdagens ansvar att lagstifta om och skapa ett sådant samhälle där personligt ansvarstagande är möjligt för alla. Det betyder en relativt jämn inkomstfördelning så att man kan uppnå en individuell frihet och ett personligt ansvar. Den vägen har moderaterna inte visat några antydningar att vilja slå in på. De hyllar fortfarande principen att den starke har rätt till allt. Socialdemokraterna lever fortfarande i tron att individen inte ska ha något, staten ska ha allt och fördela det efter statens godtycke. Det är inte heller acceptabelt. Här måste vi i centerpartiet visa en tredje väg.
När vi nu har en internationaliserad handel och en avreglerad kapital- och valutamarknad är det naturligtvis nödvändigt att bedriva detta arbete på internationell nivå, i första hand i EU. Internationellt borgerligt ansvarsfullt ansvarstagande för marknadsekonomin, med hänsyn till människorna.