År 1955 betalade svenskarna 500 miljoner kronor i bilskatter, medan statens kostnader för vägarna var 530 miljoner, vilket motsvarade 0,9 procent av BNP. Förra året, 2004, betalade vi 35 miljarder kronor i bilskatter, 16,6 miljarder spenderade staten på vägarna och det motsvarade 0,2 procent av BNP.
Från att ha varit underfinansierad verksamhet med sex procent för 50 år sedan så är verksamheten idag alltså överfinansierad med över 100 procent.
Kan politikers och myndigheters syn på bilismen uttryckas i tydligare siffror? Kan man tydligare beskriva anledningen till att det svenska vägnätet inte hänger med i samhällsutvecklingen?
Samtidigt kan man illustrera utvecklingen med att berätta att 1955 stod lastbilstrafiken för 60 procent av godtransporterna, räknat enbart i ton utan hänsyn till transportsträcka. Idag är man uppe i 80 procent. Privatbilismen har mångdubblats samtidigt som dödsfallen i trafiken har halverats. Bilisterna och fordonstillverkarna har alltså tagit sitt ansvar.
Men på vilket konstruktivt sätt har staten tagit sitt ansvar? Med relativt sett mer än halverade väganslag, sänkta hastighetsgränser och farthinder istället för bra vägar, automatiska hastighetskameror, propåer om alkolås, ökad byråkrati och krångel kring körkorten, reklamkampanjer som förolämpar sina kunder? Den som tycker att det är konstruktivt borde åtminstone kolla upp ordet i en bra ordbok eller rent av låta undersöka sitt huvud.
Alla ekonomiska bedömare är ense om hur viktigt det är med goda transporter för tillväxt i samhället. Historien ger dem dessutom rätt. Hur ska man då bedöma utvecklingen för det svenska vägnätet och dess inverkan på tillväxt och välstånd i landet? Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att uppfatta statens hantering av vägpolitiken som ett medvetet sabotage mot landet.
Man kan drastiskt säga att de har fallit den gamla fällan att pissa i byxorna för att det värmer så skönt. Men det blir aldrig mer än kortvarigt. Likadant är det med att ta pengar från väginvesteringar och konsumera dem direkt i så kallad välfärd. De pengar som bokstavligt talat behövs för att hålla hjulen rullande, kan inte utan skadeverkningar läggas på annat. Det är endast det överskott som näringslivet, inklusive alla transporter, skapar som kan användas för välbefinnande.
Allt annat är att bädda för en knölig utveckling i framtiden. Dels har de pengar man inte borde haft tillgång till skapat en tillvänjning vid en viss bekvämlighet. Dessutom fattas de pengarna i de investeringar man borde gjort för att säkerställa en avkastning som kunnat användas för välstånd. Jämförelsen med att pissa på sig för att värma sig när man är kall och frusen kanske är drastisk. Men den är förmodligen lite för snäll.