Anledningen till att så få gifta män deltar på allvar i jämställdhetsdebatten kanske är mycket enklare än man kan tro. De kanske tystas av sina fruar. Inte direkt, men indirekt och effektivt.
Om han uttalar sig positivt om en kvinna eller hennes åsikter, blir hustrun svartsjuk, fördömande och avvisande. Om han uttalar sig negativt om en kvinna eller hennes åsikter, tycker hustrun att han inte förstår, att han nedvärderar kvinnor. För kvinnor måste ju hålla ihop, som grupp. Hon blir fördömande och avvisande. Då är det enklare för honom att hålla käft och få sex åtminstone ibland. Men debatten blir lidande. Beskrivningen av verkligheten, av maktförhållandena mellan könen blir felaktig.
Gruppegoism, grupplojalitet, grupptänkande, gruppsortering. Som vanligt leder allt detta till ett sämre läge för individen, kvinna som man.