Marknad på demokratins villkor

Vi har nu hamnat i det läget att lönernas andel, alltså arbetskraftskostnadens andel av industrins totala produktionskostnader minskar därför att automatisering vidtar. Helt enkelt för att automatisering klarar av att producera mer per satsad krona. Att i det läget öka löneskatterna innebär bara mer arbetslöshet därför att det ökar kostnaderna men inte produktiviteten per arbetad timme.

Att öka skatterna på löner vore att permanenta arbetslösheten och till och med öka på den. Det gäller både hög- och lågavlönade.
Vad vi kan göra är att förändra skatteuttaget så att vi tar ut det på produktion, alltså på varans försäljningspris. Om man då vill kalla det moms eller proms eller något annat det är en senare fråga och en ren bagatell i sammanhanget. Vi måste också göra den förändringen därför att lönearbetet, den mänskliga arbetsinsatsens storlek i förhållande till produktens pris kommer att spela allt mindre roll med ökad automatisering. Detgör att vi, för att kunna behålla det samhälle vi har, med generella förmåner och så vidare, på något sätt måste fördela överskottet. Någon del av det mervärde som produceras i industrin måste vi göra tillgängligt för samhället.
Det där kan ju låta oroväckande och likt kommunism. Men om vi inte gör det, jag vill bara nämna det som exempel, om vi inte jämnar ut detta i samhället så kommer faktiskt marknadsekonomin att bistå samhällets sammanbrott. Kanske till och med generera sammanbrottet därför att spänningarna i samhället blir för stora. Borgerlighetens främsta uppgift under de närmaste årtiondena kommer därför att vara att reglera marknadsekonomin på ett sådant sätt att en kollektivistisk stat med kommandoekonomi inte uppstår.
Vi vill alltså inte ha socialism. Men vi vill ha ett fullgott värdigt samhälle, rättvist och jämlikt. För att kunna uppnå det måste vi utöva någon form av kontroll på marknaden, en demokratisk kontroll över marknaden. Man kan också uttrycka det som att samhället måste sälja in sina tjänster till företagen på ett bättre sätt.

Att Sverige drabbas först av detta är naturligt eftersom vi har de högsta löneskatterna i världen. Här når vi gränsen först. Resten av Europa ligger dock inte långt efter. Det här är en fråga som är för stor för lilla Sverige att förändra ensam. Det skulle bara bli politiska förvecklingar med handelshinder och praktiska problem med varusmuggling och andra svarta transaktioner.
Här måste vi arbeta mera långsiktigt på att få hela EU att ställa upp på den här omställningen. På sikt måste hela världen ställa upp. Om man tänker efter inser man att detta är nog den bästa u-hjälp vi kan ge, nämligen att lönearbete får någorlunda jämbördiga kostnader över hela världen och att industrin alltså inte kan flytta runt sin verksamhet dit där arbetskraftskostnaderna är låga och underbetala och därmed utnyttja folk. Detta borde vara en demokratiseringsprocess som är globalt riktig och viktig.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, äldre text och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.