Medialiseringens babelseffekt

Medialiseringen, som jag redan tidigare berört, skapar uppfattningen att den som inte syns i media inte finns. Alla som lever vill naturligtvis finnas till. Annars skulle livet sakna mening. Oavsett vad vi för övrigt anser vara nödvändigt för att skänka mening till vår vandring på jorden.

På ren svenska, uttryckt på ett sätt som var vanligt i min barndom, handlar det helt enkelt om att göra sig märkvärdig. En modell för att bli märkvärdig är att tala ett språk som nästan ingen annan talar. Därför blommar just nu minoritetsspråk som aldrig förr. Hart när ingen dialekt är för obetydligt olik ett riksspråk för att kräva minortetsspråksstatus till sig själv. Plattyska, baskiska, katalanska, manx, cornish, finska, samiska, romani, med flera har i olika EU-länder redan erhållit minoritetsspråksstatuss. Med rätt att kräva service på det egna språket.
Krav har redan rests på att mienkielät, jiddisch och arabiska ska kunna bli officiella minoritetsspråk i Sverige, förutom de tre godkända jag redan räknat upp. Snart kommer säkert krav på att skånska, göteborska, västgötska, värmländska, gutamål, roslagsmål, älvdalsmål, härjedalsmål, jamtska, pitemål samt kalixmål med särskilt egenartsstatus till överkalixmål och möjligen några dialekter till ska bli officiella minoritetsspråk.
Med tanke på medias stockholmsfixering dröjer det väl inte heller länge innan man kräver att rinkebysvenska ska upphöjas till riksspråk. Svenska akademien sorterar redan ut traditionella svenska ord för att ersätta dem med nybildad svenska. Jag har inget emot nytillskottet. Men det är ett andligt fattigdomsbevis att man kastar bort det gamla.
Denna särartsvurm med avsikt att bli erkänd för att vara någon, kan även betraktas som en motståndsrörelse mot globaliseringen. Medialiseringen blir då både forum för och bekräftelse på att man inte är alldaglig. Skall detta tolkas som att människan inte har lärt sig läxan?
Är globaliseringen ett Babels torn som vi i övermod bygger upp? Är den nypåfunna språkförbistringen Guds straff för detta övermod? Nej knappast! Vi behöver globaliseringen eftersom den är tekniskt möjlig. Då behöver vi också språk att kommunicera på i handel, resor, teknik- och kulturutbyte. Detta babblets torn som minoritetsspråksivrarna bygger upp är till förfång för mänskligheten.
Visst är det bra med några stycken olika språk, eftersom vokabulär, syntaxer och andra grammatiska finesser gör det möjligt att följa logiska resonemang, men framför allt fantasi på olika sätt. Fler än tio eller tjugo kan dock knappast behövas i hela världen. Fragmentariseringen av kommunikationen når ju en gräns där varken fantasi eller logik kan kommuniceras då avsändare och mottagare inte förstår varandra. Vilka ska media då vända sig till? På vilket språk? Blir varje publikation, varje eterkanal endast en marginaliserad uttrycksform för olika klubbar för inbördes beundran?

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.