Mognad i debatten

En av de vanligaste flosklerna som slängs runt i debatten om pojkar och flickor är den att pojkar mognar senare än flickor. På flera sätt är det farligt att låta det bli ett axiom.

Pojkar och flickor är biologisk olika, med olika biologiska uppdrag. De kan inte och ska inte mogna till samma sorts vuxna individer. Deras mognadskurvor kan därför inte jämföras som två OH-blad lagda på varandra.
Tidigare hade flickor ett påtvingat ansvar att rusta sig för att ta hand om hem och barn. Pojkar hade ett friare ansvar att söka sig en ställning som gav förutsättning att bilda familj, försörja en familj.
Idag är flickorna fria att söka sin egen väg att skapa förutsättningar för den familjebildning de själva väljer. Pojkarna däremot sitter fast i mer eller mindre ett tvång att ta ansvar för ett livsprojekt som egentligen är föräldrarnas eller samhällets. De lämnas inte samma frihet som flickorna att ta ansvar för sitt eget projekt.
Det är klart att många av dem protesterar inför detta tvång. Att vägra prestera i skolan är ett av de självklara förstahandsvalen, med tanke på att det är skolan som föräldrar och samhälle i första hand lyfter fram som verktyget för att genomföra sitt tvång mot pojkarna.

Angående skillnad i mognad mellan könen kan man fråga sig varför flickor anses mogna fortare än pojkar. Men när det döms i mål om sexuellt utnyttjande av underåriga så får 14-åriga pojkar som utnyttjats av drygt 20-åriga kvinnor inget skadestånd alls och hon döms inte till något straff. Medan 14-åriga flickor som utsatts för sexuellt utnyttjande av drygt 20-åriga pojkar, av en högljudd opinion anses ha blivit våldtagna.
Är inte det ett bevis på att teori och praktik inte är koherenta i denna fråga? Hur kan pojkarna vara mindre mogna, men ändå vara mindre utsatta eller kränkta i denna specifikt vuxna situation? Finns det en dubbelmoral i denna fråga i vårt samhälle?

This entry was posted in Jämlikhet, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.