Legitimitetstestet för om en sport är moraliskt försvarbar skulle kunna tänkas utformas på följande sätt. Tänk dig att du är en icke utövare av en sport, men du erbjuds att delta i en välgörenhetsgala där hela behållningen går till välgörande ändamål. Du får inte en spänn. Din uppgift är att tävla mot en världsstjärna i en viss sportgren. Publikattraktionen ligger i att visa upp den stora skillnad i prestationsförmåga som finns mellan toppelit och en svensson. För den sakens skull ska ni båda ta uppgiften på allvar och göra ert bästa.
De flesta av oss skulle väl inte ha något problem med att ställa upp i en friidrottsgren, skyttegren, ridning, fotboll eller kanske rent av ishockey eller brottning mot värlsdstjärnor. Men skulle du ställa upp mot Mike Tyson i boxning?
Nej, jag tänkte väl det! Jag tror att det avgörande svaret är för att du vet att avsikten med boxningen är att skada dig. Så är det inte i någon av de andra sporterna. Världens bästa kan besegra dig utan att skada dig och visa hur överlägsna de är. Försöker någon göra det i boxning så blir inte utslaget rättvisande för skillnaden mellan proffs och otränad.
Därigenom visas omoralen på två olika sätt. Dels det omoraliska i en sport som har som mål att en av utövarna ska skadas. Dels i att deltagarna inte ges chans att fullgöra tävlingen på den nivå som den egna förmågan tillåter.