Frihet kräver tolerans. Noll tolerans och noll vision kan aldrig trygga demokratisk frihet. Det enskilda politiska beslut som framför alla andra gjort det möjligt för verk och myndigheter att smita undan sitt ansvar för att utveckla vägtrafiken är beslutet om nollvisionen.
Detta beslut gav signalen om att i alla lägen prioritera låga dödstal och inbillad säkerhet före varje annan åtgärd på vägtrafikens område. På detta vis blev visionen om noll dödade i trafiken till noll vision om vägtrafikens utveckling. Notera att utveckling är ett nyckelord i sammanhanget. Detta var ju förutsägbart. Men de politiker som fattade beslutet hängav sig åt populism utan att fråga efter vad folket egentligen ville och behövde. Det svenska folket verkar drivas av ett trygghetsbegär som trotsar allt förnuft. Politikerna tycks kunna tvinga på oss vilka ofriheter som helst bara de motiveras med att, du blir tryggare då lilla svensk.
Media och politiker agerar som om vi hade en fullständig uppslutning kring nollvisionen. Det har vi naturligtvis inte. Vi ska alla dö, det måste vi acceptera. Det är sällan vi ens kan välja sättet eller tidpunkten som vi ska dö på, det får vi också acceptera.
Utan att diskutera höga böter, fängelse eller beslagtagen egendom låter vi folk fortfarande ägna sig åt en aktivitet som dödar mångdubbelt fler varje år, rökning. Precis som med alkohol och mat låter vi folk konsumera ihjäl sig till skyhöga kostnader för samhället och mycket stort lidande för de drabbade. Varför accepterar vi detta utan att jaga dem med poliser och automatiska kameror, radar och laser? Är det för att döden kommer snabbare i trafiken?
De som vi verkligen skulle kunna rädda och spara både liv, hälsa och pengar, de låter vi vara. Samtidigt som vi kastar bort massor med pengar på övervakning och improduktivt arbete på vägtrafikens område, där investerade pengar i bättre vägar kan ge pengar tillbaks så att vi får ännu bättre resurser att hjälpa och skydda våra medborgare. Bristen på visioner och moralisk hållning kan inte bli tydligare.
Färsk statistik visar att det begås ungefär dubbelt så många självmord i Sverige som dödsfallen i trafiken. En del av dem väljer bilen som självmordsredskap, hur många vet vi inte, men det gissas mellan 10 och 25 procent. I egentlig mening är det alltså inte en trafikdödad person. Men trafiken ensam får bära hundhuvudet för detta samhälleliga misslyckande på helt andra områden. Vi kan heller aldrig skapa en trafikmiljö som är så säker att den inte kan användas för att begå självmord för den som verkligen vill.