I de rika stockholmskommunerna klagar de över att de måste ge vad de kallar bidrag till resten av landet. Att det de kallar bidrag snarare skulle kallas återbäring har de inte förstått, eller vill inte förstå.
Historiskt har det gått till på följande sätt. Statsmakten har sedan länge konfiskerat naturresurser som den funnit ekonomiskt värdefulla. Det kan vara skog, malm, vattenkraft och jordbruksprodukter. I Norrland har detta kunnat ske i århundraden eftersom där inte funnits någon adel som kunnat balansera kronans maktutövning. I södra Sverige är det kronan och adeln i kombination som tillskansat sig kontroll över resurserna. Både kronan och adeln har med tiden bildat bolag för utvinning av naturresurser. Dessa bolag är nu i de flesta fall i privat ägo med huvudkontor långt från sina produktionsområden. Vanligen återfinns dessa kontor i Stockholm. Där utbetalas löner till styrelser och affärsledningar som ligger flerfaldigt över vad de människor som processar råvarorna erhåller. Vidare regleras mycket av vad dessa företag har för sig av statliga verk, som också i huvudsak ligger i Stockholm.
När kommunerna tar in löntagarskatt, som är den enda skatt de har rätt till, från sina invånare så får kommunerna på landsbygden mycket mindre från var och en, eftersom lönerna inom ett och samma företag är lägre på landsbygden än i Stockholm. Men kommunerna ska tillhandahålla samma service till var och en som Stockholm gör. Denna snedvridning späs på av staten, som också kräver skatt av löntagarna på landsbygden men framför allt betalar ut den i form av löner i de statliga verken i Stockholm. Där kan sedan stockholmskommunerna ta ut kommunalskatt från högavlönade statsbyråkrater. Allt detta betalas ursprungligen av den produktion som sker ute i den landsort som ligger utanför 08-området.
Det kan liknas vid en regionalekonomisk entropi där det ekonomiskt kvalitativa överskottet skummas av för att omfördelas till ett maktcentrum och där bygga upp ett resursöverskott som detta centrum inte själv kan generera. Kvar i landsbygderna blir en ständigt mer utarmad ekonomi. Till detta kommer 20 års kommunala kostnader för varje barn som föds på landsbygden och som där skall vårdas och utbildas innan de utan en krona i ersättning till sin hemkommun flyttar till Stockholm för att få jobb som de inte kan få hemmavid på grund av den ekonomiska utarmningen av sin hembygd.
Om istället överskotten från råvaruhanteringen beskattades i den kommun där råvaran finns, då skulle den ekonomiska kartan över Sverige se mycket annorlunda ut. Då skulle ni kanske få höra Jokkmokks kommun klaga över att mer än 50% av deras intäkter från vattenkraften går till att hålla ett sönderfallande Stockholm på en anständig nivå.
Hela denna problematik kommer sig alltså av hur och var vi tar ut skatt i vårt samhälle. Men just den här frågan har ingenting att göra med frågan om vilka nivåer det är på skatteuttagen. Så länge man bara diskuterar de olika skattesatserna i Stockholm och i övriga landet samt utjämningen däremellan så missar man hela kärnan i problemet.