I SvD:s understreckare söndagen den 20 februari, anmäler Joakim Molander norrmannen Lars Svendsens bok Ondskans filosofi. Svendsen har delat in ondskan i fyra kategorier; demonisk, instrumentell, idealistisk samt dum.
Molander beskriver alla fyra med historiska exempel. Men det närmaste och mest aktuella för oss svenskar glömmer han, eller utelämnar. Den svenska socialdemokratiska hegemonins särställning och de effekter den skapar. Här kan man kanske rent av tala om en femte kategori av ondska, den institutionella. Det är en ondska som manipulerar andra att utföra det ondskefulla arbetet som idealister eller dumbommar. Den institutionella ondskan framställer dock sig själv som garanten för det goda.
Ett okänt antal socialdemokrater har använt den instrumentella ondskan till att bedra landet för något som de själva anser vara ett högre gott. Ett betydligt större antal socialdemokrater har tubbats att utföra idealistisk eller dum ondska. De idealistiska tror att de gör gott när de i själva verket gör ont. De dumma bara gör det de blir tillsagda att göra, utan vidare moralisk reflektion. Så har vi alltid gjort, eller det är så man ska göra, räcker som motivering för dem.
Här är vi naturligtvis framme vid den klassiska beteckningen nyttiga idioter. Dessa är uppenbarligen den institutionella ondskans främsta bundsförvanter och underhuggare. När den institutionella ondskan slagit klorna i en samhällskropp blir det självklart en mycket svår och smärtsam operation att avlägsna först dess sjuka inverkan och därefter dess invalidiserande ärr och strukturella skador. Kommer den svenska patienten att dö innan hon inser att hon bör konsultera en riktig doktor istället för den kvacksalvare som bara gjort henne värre i årtionden?