Övervakning eller register?

Det finns flera olika illavarslande implikationer av den svenska regeringens och EUs önskan att öka övervakningen i samhället. Samtliga dessa implikationer utgör allvarliga hot mot medborgarna, såväl som individer och som aktörer i demokratin.

Förutom själva obehaget med att ständigt vara och känna sig övervakad, leder den nya övervakningen till en rad perspektivförskjutningar på begrepp som medborgare, frihet, offentlighet, integritet med mera. Allt som inte specifikt är tillåtet blir i princip förbjudet. Det gör att problemen med tillit, som redan idag är besvärande stort, kommer att öka på alla nivåer i samhället.
Alla parter kommer att känna sig tvungna att införa säkerhets- och friskrivningsklausuler för allt. Trots försiktighetsåtgärder kommer inte enskilda att kunna gardera sig mot risker, som läckage från register, eller att bli oskyldigt anklagad enbart på indicier vars samband inte kan styrkas. Särskilt allvarlig blir bristen på jämbördighet mellan medborgaren och staten, när staten sanktionerar ändamålsglidning.
Det är inte frågan om, utan bara om när ändamålsglidning införs. I propositionen för de 700 hastighetskameror som nu sätts upp i hela landet, sägs att de ”till en början” endast skall användas för hastighetskontroll. För att inte tala om det paradigmskifte som inletts med införande av transpondrar i fordonen med ”stockholmsförsöket”. Tekniken kan redan idag mycket mer. Hur mycket ska den få automatisera vårt beteende? Särskilt vid automatiserad lagföring blir det vår frihet att göra bedömningar och handla på eget ansvar som får vika för anpassning till tekniken.
Vi får i praktiken ett paradigmskifte där vi går till skuldpresumtion istället för den tidigare oskuldspresumtionen. Det är ett sämre sätt att skydda såväl det privata som det offentliga i det som vi hittills velat kalla det öppna demokratiska samhället. I spåren av nödvändigheten att säkra sin egen oskuld kommer paranoida felslut att leda till likriktning istället för kreativitet, inskränkning istället för tolerans, stagnation istället för utveckling.
Trots dessa negativa effekter för medborgaren har man inte kunnat visa på tillräckliga positiva effekter för staten. Alla som satt sig in i frågan inser att övervakaren kommer att få ett gigantiskt informationsöverskott. En del av detta överskott är det som oavsiktligt kan vara till skada för oskyldiga. Den totala mängden informationsöverskott och brus i informationen hindrar dessutom jakten på de verkligt stora förbrytarna. Det som lagen avser att åtgärda, kommer den att försvåra!
Självklart måste myndigheter få föra register. Det är så att säga en del av deras bokföring. Det de har i registren ska kunna kontrolleras mot deras budget och deras uppdrag. Så att medborgarna eller deras utsedda revisorer kan avgöra om de skött sitt uppdrag på ett effektivt sätt.
Det är också rimligt att myndigheterna får samköra sina register. Det gör samhällsnyttan effektivare. Med andra ord, skulle en generös tillåtelse att samköra offentliga register kunna underställas kravet på att varje nytt register ska förhandsgranskas. Därigenom kan man se om det verkligen behövs ett nytt register, ställt mot frågan om inte de gamla registren tillsammans redan ger önskad effekt. Denna analys måste även kompletteras med frågan om ett nytt register är förenligt med skyddet för medborgarnas integritet och individuella frihet. En ökad möjlighet att samköra måste inkludera en översyn av redan befintliga register.
Det finns dock risker med tilltro till register som hittills ingen debattör har berört. Nämligen att myndighetens register anses vara den absoluta sanningen. Redan finns det gott om fall där medborgare förlorar tvister därför att register innehåller felaktiga uppgifter eller inga alls. Därför får flera sjukskrivna, arbetsskadade och sjukpensionerade för låg ersättning. I en del fall får de inte heller adekvat behandling.
Journaler och register är ingalunda heltäckande, någonsin. Det måste man hålla i minnet oavsett om man söker sanningen eller söker avslöja lögnen. Gamla inaktuella uppgifter kan ligga kvar och spöka. Det gäller till exempel också kronofogdens register. Registerhygien blir en av de allra viktigaste frågorna att hantera korrekt om nytta och trovärdighet ska infinna sig. Kanske behöver vi en RO, registerombudsman. Kvar står den mångtusenåriga frågan. Vem granskar granskaren?

This entry was posted in Frihet, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.