Allt oftare hör man debattörer och tyckare påstå att partipolitiken är död. Dessa tyckare lyfter dessutom gärna fram enfrågeorganisationer, NGO:s och särintressen som ett bättre alternativ. Jag blir mörkrädd när jag tänker på konsekvenserna.
Det finns en vedertagen benämning på ett politiskt system där särintressena råder. Det kallas korporativism och brukar inte räknas till de demokratiska styressätten. Slå gärna upp ordet i ett bra uppslagsverk.
Vad händer om vi överger partierna och engagerar oss i en fråga i taget? Ja, först av allt förlorar vi helhetsperspektivet, kompassriktningen. Det finns ingen plats i en enfrågedebatt för både och. Ingen enfrågeorganisation, stor eller liten, fast eller tillfällig, orkar driva sin fråga och samtidigt se till det allmänna bästa eller till miljön. Jämställdhet blir en fråga om antingen män eller kvinnor. Krav och motkrav. Terrorbalans. Vi som nyss lämnat det kalla kriget.
Miljöarbetet blir en fråga om antingen ekologi eller ekonomi. Rå kapitalism mot miljöfundamentalism. Regionalpolitik blir stad eller land. Bonderevolter och strejker. Löntagare mot företag. Rik mot fattig. Frisk mot sjuk. Nord mot syd och öst mot väst. Vi mot dem.
Men på vilket sätt skiljer sig vi mot dem, egentligen? Hur ska jag prioritera mina särintressen om jag är offentliganställd svart kvinna i glesbygd, gift med en blond svensk egenföretagare som handlar med miljöteknik över hela världen?
Det är tråkigt att säga att lagom är bäst. Det gamla uttrycket, för mycket och för lite skämmer allt, kanske känns bättre. Så är det även med politik och demokrati. Ytterligheterna kan aldrig erbjuda goda lösningar för flertalet. Ord som hänsyn, solidaritet, jämlikhet och rättvisa förlorar sin mening.
Vilka är det som vill ha mer inflytande för särintressena på bekostnad av demokratin? Socialdemokraterna är ju kända sedan tidigare. Deras stora särintressegrupp heter LO. De förordar något som i praktiken kan kallas majoritetsdiktatur. Partiet står över såväl medborgaren som samhället. Se bara hur de begravde Olof Palme, inte som statsminister utan som partiledare. För dem var det större. Han var också den främste förespråkaren för sådan odemokrati.
En annan känd särintressegrupp är högerkanten inom moderaterna. De vill ha ett privilegiesamhälle där den starke tar allt. De försiktiga moderaterna vågar eller vill inte motsätta sig en sådan utveckling. Många är nära lierade med LO:s motpol SAF. Dessa människor är måna om att hålla en tydlig polarisering i politiken. Två tydliga alternativ som kan skrämmas med den andre.
Nu gör de gemensam sak och försöker utestänga andra partier från kommunal demokrati. Genom att föreslå att nämnder, styrelser och fullmäktige ska få minskat antal ledamöter tänker de sig att få monopol på svensk politik. Deras argument är att kommunerna behöver spara pengar och att de flesta ledamöter ändå bara är närvarande för att markera ett röstetal. Det är en hård dom över deras eget sätt att bedriva politik.