Vi kan inte längre fortsätta att ställa särintressen mot varandra. Vi kan inte hålla på att försöka skapa jämlikhet på olika plan och mellan olika grupper genom att ställa särintressen mot varandra. Vi måste återupprätta debatten om det som kallas medborgarrätt. Det vill säga se till helheten och därigenom skapa goda förutsättningar för alla delarna. Som det nu är motverkar formerna för medborgarrättsarbetet det primära syftet.
Orsakerna till att vi hamnat i det här läget är främst två. Den ena är högskattesverige, där staten fördelar våra pengar tillbaks till oss i sådan omfattning att vi utan denna återbetalning och omfördelning faktiskt inte skulle klara oss. Det betyder att blir det väldigt noga med hur denna återbetalning och fördelning sker. Receptet mot den delen av särintressenas Sverige är naturligtvis att sänka skatten på löner, på arbete. Dit kommer vi förr eller senare ändå tack vare industrialismens arbetskraftsavveckling. Vi är faktiskt redan i inledningen av den fasen.
Det andra skälet till att vi har fått den här särintressenas skendemokrati, det är frågan om jämställdhet mellan könen. För det är den frågan där man kraftfullast och tydligast har åsidosatt en likställighetsprincip och brutit ut en grupp individer ur massan och sagt att deras medborgarrätt är viktigare än all annan medborgarrätt. Det har skapat ett prejudikat på att bilda särintressegrupper på allt vad medborgarrätt heter. Även här måste vi hitta tillbaks till någonting som handlar om att rättvisa. Jämlikhet och frihet handlar om medborgarrätt för samtliga, inte bara för vissa.
Det är särintressena som har skapat ombudsmännens förlovade land i Sverige. Det är tanken att man kan delegera bort delar av sitt eget liv, som ska levas representativt av andra, som visar sig vara en felkalkylering. Det går inte . Livet fungerar inte så. Man kan inte delegera bort delar av sitt liv. Man kan inte ägna sig åt att bara tjäna pengar för att ha råd att betala skatt. Men det är en stor del av bakgrunden till att svenska folket vill arbeta, betala skatt och få förmåner. Man vill att en massa saker ska skötas automatiskt, det vill säga av någon annan. Så delegerar man bort nödvändiga demokratiska uppgifter, medborgarrättsarbetet till exempel, till grupper som företräder särintressen. Det gäller ombudsmän för medborgare, för fack, för företagare, med flera.
När vi nu gått med i EU och folk ser att där finns ännu fler och ännu bättre betalda lobbyister så blir man rädd för man inser att den här karusellen har vi inte råd hänga med i. Hur motverkar man detta då? Ja, det finns bara ett sätt. Det är att vi faktiskt deltar i den demokratiska processen allihop. Att vi lever fullödiga liv där vi är med och påverkar där vi är. I de politiska partierna, i de politiska församlingarna. Säg att 90% av svenska folket skulle vara med i något politiskt parti, vilka intelligenta debatter vi skulle få och vilket fantastiskt urval av duktiga politiker vi skulle ha. Vilket litet utrymme det skulle finnas för lobbyister.
Ett viktigt led i detta är sannolikt att vi måste sänka skatten för att därigenom visa att ansvar för det egna välbefinnandet ligger hos individen. Vill individen delta i demokratin och påverka de yttre förutsättningarna för att skapa sitt eget liv och livsrum, då blir man tvungen att engagera sig i den demokratiska processen själv och inte delegera det till någon annan.
En viktig fråga att besvara är, vad är medborgarrätt? Kan man besvara det? Ja, ett sätt att närma sig problemet kan vara att se medborgarrätt som den rättighet eller möjlighet för individen att ta del av det mervärde som den samhälleliga samverkan mellan individer skapar. Alltså rätten att få del av det gemensamma goda.
För de konservativa har medborgarrätten alltid hetat pengar. Till dem som har skall varda givet. Det är det gamla sättet, det konservativa sättet att se saken. Ett annat sätt är organisationstillhörighet. Alltså att de som är organiserade i den största organisationen, de ska ha allt. Det menar jag är en vantolkning av den demokratiska principen. Det är kollektivismens sätt att se medborgarrätt, att tolka den demokratiska principen så att de som tillhör den största gruppen har rätt att förfoga över alla andras medel. De har till och med rätt att förfoga över andra gruppers medel enbart för den egna gruppens räkning.
Detta är inte heller ett bra synsätt. Man måste utgå från individen. Familjen räcker inte som minsta samhällelig enhet. Den kan vara ett delmål och man kan komma ganska nära om man definierar familjen så att en enda person kan anses utgöra en familj. Annars måste det vara så att varje individ ska ha rätt att få del av samhällets goda, av det mervärde som samverkan ger. Det gäller naturligtvis oavsett individen är man eller kvinna, svart eller vit, hög- eller lågutbildad, bor i glesbygd eller tätort.
Frågan om medborgarrätt måste präglas av en helhetssyn. Det fungerar inte om det hela tiden blir till en fråga om vi mot dom. Med en konsekvent helhetssyn blir det alltid bara vi. Medborgarrätt handlar alltid om vår gemensamma rätt. Är den inte gemensam och lika för alla handlar det ju istället om ett privilegiesamhälle.
Som det idag fungerar spelar det bara de konservativa i händerna. För de kan sitta där och via sina media faktiskt till dels styra debatten så att man söndrar och härskar. De konservativa är väldigt flinka och hjälpsamma med att peka ut än den ena än den andra gruppen som måste uppmärksammas och borde ställa krav, alternativt hunsas. Det leder ofelbart till splittring och gynnar dem som redan har. För de som redan har privilegierna, de klagar inte.
RSS – inlägg