Särintressen som förslavar

Kvinnorna klagar över att de blir diskriminerade. De förmedlar och upprepar en mängd myter och vanföreställning om hur männen är. Det har de förmodligen alltid gjort, men då i privata sammanhang. Nu gör de det i offentliga sammanhang, i media och vanligtvis oemotsagda.

Detta innebär en avgörande skillnad. Det som var privat kunde ignoreras och urskuldas som just myter. Det som upprepas offentligt tillräckligt mycket blir alltid förr eller senare etablerat som en sanning, som den verkliga sanningen har mycket svårt att korrigera. När män svarar anklagas de för att använda härskartekniker, i syfte att förtrycka. Att kvinnorna använder samma tekniker godtas inte som argument och inte heller som ett relevant inlägg. Det kan rent av pådyvlas uppfattningen av att vara en del av den så kallade härskartekniken att skuldbelägga kvinnorna. Dessa kan alltså inte ha fel. Eventuella fel kan i vart fall inte påtalas av män.
Kvinnorna söker ett slags skydd i kvinnokollektivet samtidigt som de besväras av att det är svårt att lämna kollektivet. Därför försöker de skapa en vi och de situation där vi, kvinnorna är goda och har rätt och de, männen är onda och har fel. Till och med så gamla klyschor som att de som inte är med oss är emot oss är användbara i dessa sammanhang. Den gamla kommunismen regerar fortfarande dessa tankebanor. “Jag är en del av vårt kollektiv, men jag borde leda det och därför ska alla lyda mig”, tycks vara den motsägelsefulla andemeningen.
Det är svårt att lämna kollektivet, oavsett vilket kollektiv det är. Det är likadant för männen. Kollektivet vill inte bli lämnat på efterkälken. Därför anstränger det sig genom jantelagar och andra informella påtryckningsmedel att behålla något slags librium. Det är också så att den som lämnar kollektivet blir synlig och offentlig på ett helt nytt sätt. Därigenom blir man mycket mer exponerad för attacker på den egna individen. Jämför gärna med den sill som lämnar stimmet när delfinerna jagar. Den marxistiska feminismen försöker skuldbelägga och därigenom fördöma männen både som kollektiv och individer. Därigenom tänker man sig att kvinnorna ska kunna vara fria att tillhöra eller stå vid sidan om kollektivet kvinnor när helst det behagar dem själva. För att vara en kollektivistisk solidarisk filosofi är den oerhört självisk.
Det återstår väldigt mycket att göra i analys av feminismen och förhållandet mellan män och kvinnor. Grundverktygen för sådana analyser finns redan. De är visserligen i de flesta fall uttänkta av män. Men eftersom de bygger på logiska resonemang är de användbara för alla som är beredda att bejaka logik och rättvisa.

This entry was posted in Jämlikhet, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.