Sjuk debatt

Nu ifrågasätts vår välfärd och rätten att vara försörjd av den gemensamma kassan vid sjukdom. De flesta debattörer riktar sin kritik mot de sjuka, några mot vård- och försäkringssystem, men nästan ingen mot arbetslivet och hur det är organiserat.

Företagen jagar i dag kostnader nära nog in absurdum. För det enskilda företaget uppstår en konkurrensfördel om man kan minska eller helt slippa kostnader till offentlig verksamhet. Människor som inte varje dag kan ge hundra procent av sin tid och sin kraft anställs inte längre. De som redan är anställda och inte uppfyller kraven avskedas så fort tillfälle ges.
Därigenom hamnar vi i ett läge där många av de som är sjukskrivna är det för att de egentligen inte är anställningsbara. De är inte dödsjuka, de är bara inte hundraprocentigt friska. Detta förhållande tar den skatteflyktiga delen av företagssverige som intäkt för att kalla de sjukskrivna för simulanter och vården för släpphänt. Bjälken i sitt eget öga ser de inte.
Så gott som alla sjuka kan göra någonting, åtminstone i sina bästa stunder. Men hur stor uppoffring har vi moralisk rätt att kräva? Om en person kan jobba en timme per dag i veckan, ska vi då kräva att han gör det och sedan plågas av värk veckans resterande 163 timmar? Tortyr är förbjudet, men vad skulle detta kallas? Om en människa lyckas få ihop till fem drägliga timmar i veckan då hon kan leva och känna mening i livet, ska vi ta dessa timmar ifrån henne genom att kräva arbete och uppoffring för andra? Hur långt är den ogina avundsjukan beredd att gå? Ska vi tillåta övervakning som vi inte skulle tillåta mot människor som är misstänkta för rån och mord? Ska vi alltid tycka att den som kan gå en promenad med hunden eller ta bilen till ICA är fullt arbetsför, oavsett vad lång medicinsk utredning funnit? Vilken vård och vilket bemötande vill dessa übermänniskor ha om de själva skulle bli sjuka eller bara lite ofriska?

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.