Under den tidiga industrialismen i de borgerliga samhällena avlönades även personer med nedsatt produktionskapacitet. Alla visste att dessas uppehälle på något sätt ändå skulle betalas.
Hellre än att riskera en skattehöjning lät man dem bidra med något för något. När det sociala samhället började ge dem utkomst utan produktion uppstod en konkurrensfördel för de företag som kunde lämpa över ansvaret på den gemensamma kassan. Denna utveckling fortskred hela tiden och skatterna höjdes i stort sett i motsvarande mån. När arbetsgivaransvaret för sjukskrivnas ersättning infördes slogs den sista spiken i jobbkistan för alla som inte är i fysiskt och psykiskt topptrim. Dessa blev definitivt oanställningsbara eftersom de utgör en oacceptabel risk för arbetsgivaren. Hur ska vi nu göra då? Ska vi gå tillbaks till det gamla? Knappast, det lär som vanligt bli ett uppdrag för liberalismen att städa upp efter socialismens misslyckande.