Svensk vård är inte House. Här finns inte någon vilja, inget incitament att omsorgsfullt diagnostisera en patients hela sjukdomsbild, för att sedan kunna sätta in bästa möjliga behandling. I Sverige är patienten en besvärande kostnadspost. Försök bli av med eländet fortast möjligt. Skicka gärna hem även akutpatienter med ett recept på piller. Blunda, håll för öronen och håll tummarna för att det inte är något allvarligt fel som visar sig senare.
Men skulle det vara så, så anmäler vi det hela enligt Lex Maria och sedan kan patienten och anhöriga stå där med lång näsa. Då har sjukvården ändå tagit sitt ansvar utan att behöva göra ett dyft. Man har ju lovat att bättra sig till nästa gång. vilket man naturligtvis inte gör. Det finns pengar att tjäna på att inte engagera sig.
När man går till en bilverkstaden vill mekanikern veta så mycket som möjligt om eventuella symtom. Hittar han nya eller relaterade fel tillfrågas kunden om även detta ska åtgärdas. Hela tiden förs en dialog om rätt behandling.
När man går till hårfrisörskan pratar hon med kunden, inte bara om den frisyr hon beställt. Allt kan avhandlas, kunden blir en människa som behandlas med den respekt hon förtjänar.
När man besöker sjukvården avhumaniseras man direkt innanför dörrarna. Personalen kontrollerar att namn och personnummer stämmer, därefter är man ett ting som kan ignoreras fullständigt. Personalen står runt patienten och pratar hellre med varandra om sina semesterplaner eller senaste personalfesten än med patienten. Vill patienten ha ett ord med i laget avsnoppas hon med orden: ”Var bara lugn, oroa dig inte, det här blir nog bra ska du se.”
Hur många tusental svenskar är det som inte går till jobbet varje dag, som den nya inneterminologin för utanförskap lyder, på grund av inadekvat vård? Detta är ett problem som socialdemokrater och borgerliga partier måste lösa gemensamt och på ett långsiktigt sätt. Detta är kanske den fråga som allra mest avgör folkets förtroende för politiken och politikerna. Definitivt är den större än försvarsfrågan och utrikespolitiken, troligen också större än skolfrågan. Det är också den aspekt av arbetsmarknads och näringslivsfrågan som har störst betydelse för utfallet av förd politik.
Problemet hänger också samman med försäkringssystemen. Stat och kommun, via sina försäkringshandläggare, borde inte ha rätt att ställa några som helst krav på prestation av kunden innan man har ställt krav på sjukvården och kontrollerat att den fullgjort sitt pensum.
Den knivskräck (motvilja mot operationer) som råder inom sjukvården skadar fler än den botar.
Direkt död fyller samhället med skräck. Men dött liv är man blind för. Akutinsatser för att rädda liv ställer man upp på. Men reparerande, botande och helande insatser för att återställa funktion och livskvalitet går inte för sig. Så har vi ett växande kollektiv med patienter i medicinsk limbo. De mår dåligt av såväl sin medicinska som sin sociala och ekonomiska situation. Av dogmatiska, populistiska politiker utmålas de som lata parasiter som kan piskas tillbaka till heltidsarbete. Trots att såväl sjukvårdens som arbetsmarknadens organisation omöjliggör detta.