Svammel om urbanisering

I SvD:s understrecket den 18 augusti har Marian Radetzki skrivit ett inlägg som är fullt av okunnighet och direkta felaktigheter. Han skriver att “Städerna har alltid utgjort en social lockelse för dem som bott på landet.” För somliga ja, men långt ifrån alla. Han räknar upp ett antal nöjen och andra fördelar som han menar att staden har jämfört med landet, inklusive den obligatoriska fördomen om sträng social kontroll på landet. Jag är uppvuxen i staden, faktisk just i Luleå där Radetzki är verksam. Som vuxen flyttade jag så snart som möjligt ut på landet och har nu varit landsbygdsbo på tre olika ställen i vårt land allt sedan dess.

Mina erfarenheter är att staden inte erbjuder mindre av social kontroll, inte fler möjligheter till nöjen. Tvärtom. Besök vilken nöjespark som helst och du ska se att de sökt efterlikna hisnande upplevelser som landsbygdsbon lätt kan ordna själv i sin egen hemmiljö. I alla händelser är det fysiska utrymme som finns tillgängligt på landet en utmärkt möjlighet för den idé- och initiativrike. På det viset är möjligheterna på landet långt större än i staden. Om staden utgör en sådan social lockelse, varför söker sig då barnfamiljer ut från staden så gott de kan? Mycket ofta föregivande sociala skäl.
Radetzki argumenterar som om urbanisering är en av naturen given process, vilken ej går att hejda. Vad staden främst har att erbjuda som glest befolkade områden inte har, är en marknad. För allt, utom möjligen jordbruksmaskiner, utgör staden naturligen en större marknad. Denna marknadsplats har dock på de flesta håll i Europa skapats av furstar och konungar som monopoliserat handel och centraliserat den till sina borgar och växande städer. Det var inte förrän så sent som under 1800-talets andra hälft fick svensk landsbygd rätt att bedriva handel på villkor som liknade dem i städerna. Men då var urbaniseringen redan en långt gången irreversibel process.
Han förvånas över att framväxten av megastäder främst sker i u-länderna. Men precis som i vår del av världen har urbaniseringen stimulerats av korruption och maktfullkomnlighet som inte gett landsbygdens folk några verkliga valmöjligheter att bo kvar och verka på landet.
Den terrorpolitik han nämner mot stadsfolk i vissa länder under senaste århundradet har historiskt haft sin motsvarighet i terrorpolitik mot landsbygdsbefolkning i flertalet av jordens länder, troligen i några tusen år. Hurra, för stadens kulturella överlägsenhet, föredöme och frihet!
Det riktigt otäcka kommer Radetzki till på slutet, när han förutser att städernas inskränkta (i betydelsen okunniga om levnadsvillkoren på landet) medborgare i kraft av en större numerär i demokratisk ordning helt kan bestämma villkoren för landsbygdens befolkning. Det är inte ens ett framtidsscenario. I många frågor är det redan verklighet, ta vargfrågan till exempel.
Vi har redan och sedan länge en allemansrätt som ger även stadsbor tillgänglighet till landskapet. När ska vi få en allemansrätt som även ger landsbygdsborna tillgänglighet till städerna, till exempel borttagande av alla enkelriktingar på gator och vägar, öppnande av alla återvändsgator, samt fri parkering? Är det obekvämt för stadsborna? Hur obekvämt är det månne för landsbygdsborna att föda vargen för att tillfredsställa stadsbornas nycker och infall?
Förr satte man i städerna upp murar för att hålla horderna utanför staden. Kanske är det dags att åter resa murar, för att hålla horderna kvar i städerna?
Radetzki förespråkar de gröna khmerernas våta dröm, naturens fullständiga, han kallar den “absoluta” avfolkning. Tillbaka till naturen betyder för dessa människor att ge naturen tillbaka till naturen. Som om det fanns någon natur opåverkad av människan. Där har den bibliska uppmaningen redan uppfyllts. Sedan ska stadsborna sitta där i tvångströjan utav glas och betong, sörru och hurra och tycka skjortan är trång. Är du med på den!

This entry was posted in Klimat & miljö, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.