Det är 30 år sedan Elvis dog och världen är inte överens om varför han var den störste, bara att han var det. Min ödmjuka åsikt är att han var störst på att framföra musik. Det där svårfångade i ögonblicket, just när det sker.
Han hade rösten, utseendet, rörelserna och inte minst lyhördheten för samspelet med de andra i gruppen. Därtill hade han modet, tvånget eller vad det nu var, som gjorde att han kunde stå ensam längst fram och ta både ris och ros i aldrig tidigare skådad omfattning, för hela framförandet. Medlemmarna i Beatles, Stones, ABBA, Roxette och andra har alltid kunna kliva åt sidan en aning och gömma sig i kollektivet.
Den enda efterföljaren som kommit i närheten av det modet är Madonna. Men hon har ju inte samma tonträff i allt hon gör på scen, som Elvis hade.
RSS – inlägg