Tilliten?

Ungdomar och långtidsarbetslösa får allt svårare att komma in på arbetsmarknaden, ofta även sådana med god utbildning och en god social bakgrund. Något är i grunden fel på arbetsmarknaden, men vad?

Kan det vara arbetsgivarna som har en förstockad syn på arbete och anställda? En omodern hållning i förhållandet till sina anställda, eller i synen på förhållandet mellan de anställda och deras arbetsuppgifter? Jag säger inte att det är så, jag bara frågar om det kan vara så. Om det skulle vara så, kan det vara ett resultat av (en skyddsmekanism till följd av) en låst arbetsmarknad sedan LAS infördes och att ingen egentlig modernisering gjorts efter det?
Eller kan det bero på de arbetssökande? Antingen att de har något som arbetsgivarna ogillar, eller att de saknar något som arbetsgivarna vill ha? Attityd? Kontakter? Social kompetens? Utbildning/behörighet? Vilja att arbeta? Nej det verkar vara för många som drabbas för att det ska kunna avfärdas med bristande vilja att arbeta. Att inte vilja ta dåligt organiserade arbetsuppgifter till dålig betalning anser inte jag visa på bristande vilja. Snarare på det motsatta i så fall, vilja med en attityd.
Eller har vi fått ett nytt klassamhälle? Eller ett nygammalt, ett stamsamhälle. Ett skråväsende. Barn med föräldrar i mediabranschen tycks få arbete direkt i unga år i samma bransch. Samma sak inom kulturen, på bruket, i butiken, på åkeriet och så vidare. Men barn som vill bryta sina föräldrars karriärmönster, är de som hamnar utanför? På grund av att de söker sig utanför klanens, stammens, skråets kontaktnät? Är det samma sak som händer vuxna som på grund av strukturrationaliseringar tvingas lämna sin gamla bransch? Kontaktnätet fallerar?
Är det en darwinistisk utgallring som sker i överbefolkade samhällen? Ett sätt att skydda dem som har störst överlevnadspotential? En biologisk mekanism. Eller kan det vara ett socialt systemfel i samhällsbygget? Är det det förstnämnda som är orsak, ja då kanske vi ska skynda på processen istället för att försöka dämpa den? Är det ett socialt systemfel, då har vi ett demokratiskt ansvar att försöka rätt till det. Att i det läget slå på de arbetslösa för att tvinga dem att själva lösa problemet (som alliansregeringen vill göra) är varken moraliskt försvarbart eller praktiskt funktionellt.
Eller kan det vara den tilltagande brist på tillit i samhället, som jag tidigare beskrivit? Har arbetsgivarna fått allt sämre tillit till att ungdomar och långtidsarbetslösa har något att tillföra på arbetsplatsen? Har de arbetslösa fått sämre tillit till vad då? Utbildning? Anpassning till arbetsgivarna? Framtiden?
Har det uppstått tvivel om att alla, oavsett sysselsättning, är fullvärdiga medborgare och skall behandlas som sådana? Har alla drabbats av sämre tillit till trygghetssystemen? Till politikerna? Som personer eller partier? Är det därför sverigedemokraterna gått framåt? Är det därför junilistan, fi och piratpartiet med flera lockar väljare från de traditionella riksdagspartierna?
Ett samhälle i grav brist på tillit blir ett lätt rov för tillfälliga opinioner, modenycker, populistiska utspel, katastrofhot, en stark ledare. Kort sagt, ett samhälle i grav brist på tillit, har ställt sig själv på randen till en avgrund.

This entry was posted in Aktuella övriga ämnen, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.