Det är inte konstigt om stora delar av befolkningen tror att trafikvolymerna, hastigheterna, köerna och olyckorna är ett av vår tids största problem. Det som politikerna i första hand bör åtgärda.
Varje dag avbryts populära radioprogram för ”trafikinformation” som meddelar var det hänt olyckor, hur det påverkar framkomligheten och så vidare. Den informationen är visserligen bra för trafikanter, förutsatt att den når fram till dem. Men denna information har också en mycket stor och möjligen icke avsedd politisk dimension. Denna direktrapportering om dramatiska händelser ställer allt annat i skuggan. Tänk om man skulle bryta mitt i program, avbryta musikstycken för att meddela att nu är det tre månaders kö på daghemmet rosen i Örebro, eller att det är sex månaders kö till ortopeden på SÖS, eller att ännu en pensionär snubblat på en matta i sitt eget hem och avlidit av skadorna. Nej, jag skämtar inte. Dessa händelser och liknande är mycket vanligare än trafikolyckor och med betydligt större återverkningar på vårt samhälle än vad trafikolyckorna har. Men det är klart att för vissa politiker är det betydligt bekvämare att huta åt de medborgare som är trafikanter än att kräva något av sig själva. Därför blir vägtrafiken sinkad av en massa onödiga pålagor medan den mjuka sektorn inte blir föremål för de åtgärder som är nödvändiga, till exempel fri konkurrens från privata vårdgivare.