Utan risk – ingen chans 2

För tiotalet år sedan började jag prata om att vi skapat ett samhälle av trygghetsjunkies. Där junkie alltså är en amerikansk term för narkomani som även beskriver att den beroende är beredd att ta till vilket skräp som helst, även orent knark eller rent gift. Det viktiga är att det ger något slags rus. I vårt trygghetsfall alltså ett trygghetsrus. Några få uppskattade vad jag försökte säga. Men för de flesta var det redan för sent. De var redan trygghetsjunkies. Så ser det ut i alla svenska riksdagspartier.

Exemplen från offentlig trygghestnarkomani är många. Kniven är ett av de allra första redskap som den civiliserade människan uppfann. Att rätt kunna hantera en kniv tyder på civiliserat umgänge. Knivförbudet innebär inget annat än en dom över medborgarna som förpassar dem till ett för-civiliserat stadium i utvecklingen.
Svenskar är rädda för vapen, trots årtionden med allmän värnplikt och en av de största jaktkulturerna i västvärlden. Lagligt ägda och brukade skjutvapen är vanligare i Sverige än i de flesta andra länder. Men när brottslingar använder illegala vapen är det inte brottslingarna man jagar. Nej, det är de laglydiga som får sitta emellan med hårdare krav och fler restriktioner. Moralpanik och trygghetsnarkomani i skön förening ska lugna allmänheten. Att de verkliga problemen lämnas utan åtgärd låtsas man inte om.
Nollvisionen i trafiken är lika kontraproduktivt som annan trygghetsnarkomani. Det satsas miljarder kronor på att minska ett redan försumbart antal dödsoffer (ca 450/år). Samtidigt avlider betydligt fler än så i vården, på grund av vården! Minst 1500 dör av självmord. Dödsoffren i rökning räknas i tiotusental. Varje annan företeelse som kommer i närheten av samma aktivitetsfrekvens som trafiken, dödar mångdubbelt fler. Men den problematiken synliggörs inte. Det är nämligen bra för dem som göder trygghetsnarkomanin att vända blicken mot trafiken. Det gör det lättare att kontrollera folket.
Vi har ett mer eller mindre löst ihopsatt etablissemang som letar efter diskriminering och kränkningar. Det finns snart ingen grupp, stor eller liten, som inte kan upphäva ett indignerat utrop om att de är kränkta och diskriminerade. Allt är alla andras fel. Men där avslöjar sig den moderna svensken och hennes ledare. Det är egentligen en brist på eget ansvar. Det är både brist möjlighet och tillåtelse att ta eget ansvar. Liksom det är brist på vilja att ta eget ansvar.
Det ropas efter nollvisioner på det ena området efter det andra. Men nollvision är just det, noll vision. Ett annat uttryck för samma sak är nolltolerans. Men sanningen är ju att ett samhälle med noll tolerans är det otryggaste samhälle man kan tänka sig. Vad vi behöver är mesta möjliga tolerans. Det skapar trygga medborgare, redo att i varje ögonblick möta livet med de förutsättningar som är för handen just där och då.
Tänk om vi kunde ha ledare som med samma karisma som François Bronett en gång äskade ”Störsstaa mööjjliigaa tyysssstnad”, kunde få oss att besinna oss med hjälp av störsstaa mööjjliigaa toolleerraaaansss!
För att återknyta till min rubrik, darwin lär oss att det är de bästa anpassade, till varje miljö eller situation, som överlever. Opportunism är en av de viktigaste kvaliteterna för överlevnad. Coccooning, insvepning i bubbelplast och avskärmning från livet och är inte överlevnadsbefrämjande. Risk och chans är två sidor av samma mynt. För att få chans till framgång, utveckling med mera, så måste man också acceptera risken.

Det här inlägget postades i Aktuella övriga ämnen, äldre text och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.