Man håller nu på och sätter upp vajerräcken för glatta livet. Det är en bra åtgärd för att separera mötande filer. Det blir mycket trafiksäkert. Problemet är att det inte är trafikvänligt så länge dessa vägar är enfiliga.
Då hindras den naturliga rytmen och hastigheten för i stort sett alla trafikanter. Dessutom kan de vara till stort besvär vid olyckor där det är svårt att komma fram till olycksplatsen och svårt att slussa undan de som inte behöver vara där. De innebär också stora problem för industrier som tillverkar exempelvis skrymmande maskiner som måste fraktas på vägen. Järnväg är nästan aldrig att tänka på i dessa fall. Ty, även om järnvägen tål höga belastningar så är lastprofilen, alltså det utrymme som är fritt mellan mark stolpar och strömledningar betydligt mindre än på de flesta vägar. Låt oss inte förstöra vägarna också.
Låt därför alla vägar med vajerräcken ingå i planen för motorvägar. Se till att alla vägar med vajerräcken blir tvåfiliga i hela sin sträckning. En fördel med denna metod kan ju vara att det totala vägområdets bredd minskar väsentligt och därmed också kostnaderna, jämfört med en fullständig motorväg.
Vajerräcken kan säkert visas minska dödsolyckorna. Men hur effektiva är de som trafiklösningar? Hur väl stöder de vägens idé? Inte tillräckligt väl, när de skapar arytmier i trafikflödena, irritation och onödig stress hos trafikanterna. Men de skapar jobb åt en ansenlig skara entreprenörer och tjänstemän. Likadant är det med kalkningen av våra sjöar. Det finns ingen seriös miljöforskare som är beredd att svära på att kalkningen av våra sjöar nödvändig eller ens att de goda sidorna överväger de dåliga. Somliga miljöforskare hävdar att det finns något som de kallar en kalkningsmaffia, bestående av entreprenörer och tjänstemän som lever på att förmå skattebetalarna att försörja dem med något som skattebetalarna kanske egentligen inte behöver. Är det likadant med vajerräckena?
RSS – inlägg