Industrialismen i Sverige tog slut 1986 när valutaregleringarna upphörde. Efter detta datum har vi levt i ett slags blandtillstånd mellan klassisk industrialism och något annat som ska komma senare. Kanske är det just detta som med rätta ska kallas postindustrialism, väntan på det som kommer efter.
När muren föll 1989 fick vi dessutom lågpriskonkurrens från länder i vår närhet. Tidigare hade den typen av konkurrens mest skett från länder betydligt längre bort. Tysklands återförening skapade dels lågprisproduktion inom landet samt krävde stora ekonomiska åtaganden för att klara integrationen.
Detta blev en mycket svår situation för Sverige. Dels en nedgång i våra närmaste avsättningsområden, dels lågpriskonkurrens, dels oskyddad utsatthet för det internationella spekulationskapitalet både inom och utom landet.
Allt detta banade väg för en svensk anslutning till EU. Det borde rimligen också ha inneburit en omedelbar anslutning till EMU, men så långt orkade det dittills isolerade svenska folket inte se. När vi gick med i EU tog vi bort vårt eget gränsskydd för varor. Vad de flesta inte insett är att vi tog bort gränsskyddet för vår valuta redan 1986. Därför är EMU det logiska och praktiska nästa steg Sverige bör ta för att skaffa sig en stabil valuta, till fromma för såväl industrin som hushållen.
RSS – inlägg