Verk och myndigheters ansvar

De flesta verk och myndigheter har som uppdrag att underlätta verksamhet inom sitt område. De ska fasa in ny teknik så att användarnas nytta ökar. De ska ligga på och öka kapaciteten i sina system allt eftersom marknaden och samhällsutvecklingen behöver det. På alla områden. utom ett, vägtrafiken.

Vägverket tycks sakna kommunikativ förståelse och förmåga. Man klarar inte av att sätta sig in i trafikantens situation, saknar kundperspektiv. När man talar till trafikanten är det med myndighetens överlägsenhet och pekfingrar. Som exempel kan nämnas den sällsynt dåliga affischkampanjen för ett par år sedan, då man på stora svarta tavlor förolämpade sina kunder. Samma nonchalans återkom i sommarens kampanj om att man sparar två minuter per mil om man kör 20 kmh för fort. Den kampanjen är oseriös och tendentiös på flera sätt. för det första görs antagandet att man kör för fort, förmodligen menar de olagligt fort, om man ökar genomsnittshastigheten med 20 kmh. Detta sätt att implicit skuldbelägga en hastighetsökning är fult. För det andra så talar de inte om att det gäller i intervallet från 70 till 90 kmh. Informationen är således ofullständig. För det tredje görs antagandet man endast avser att köra en mil. Om man har ett pendlingsavstånd på 10 mil innebär hastighetsökningen en tidsvinst på 20 minuter, i vardera riktningen! För den som avser att köra mer än femtio mil, vilket är vanligt i till exempel Norrland, kan dessa två minuter per mil vara avgörande för om man väljer att köra på en eller två dagar. Erfarna bilister vet detta och genomskådar verkets osakliga propaganda. Förolämpningen av kunden ökar och misstron mot verket ökar. Bra kommunicerat!
Ett annat exempel är skyltningen längs våra 110-vägar, bland annat E-18 och E-20. På många platser kan man komma in på dessa motorvägar utan att få upplysningen att det är tillåtet med 110 kmh. På en del sträckor kan man köra miltals utan att den informationen visas. Det är slapphet och ett förakt för trafikanten som ligger bakom detta. Ett slags maskerat sadistiskt maktspråk. Vi på myndigheten har alltid rätt, för att vi är lagen. Vi kan djävlas med medborgarna ganska mycket, för de är så kära i sitt körkort att de finner sig i nästan vad som helst för att få behålla det. När vi har sagt att man måste köra sakta är vi ute och kollar att de gör det och bötfäller folk. När man får köra fortare talar vi inte om det.
Hur skulle det se ut, hur skulle vi reagera om Post- och telestyrelsen sa; att nu måste alla nätägare lägga in en spärr så att trafiken inte går så fort. De som utnyttjar kraftfulla datorer och teleutrustning ska tvingas dämpa sin aktivitet. Vi ska inte ha hög tillgänglighet till data- och teletrafik i hela landet. Alla som vill skicka något meddelande ska i första hand tvingas använda det statliga postväsendet. Det är ingen idé att vi bygger bredband, folk fyller dem ändå bara med ettor och nollor? Nej, på den myndigheten har man insett att ju fortare man kan skicka ett paket genom trafiksystemet, desto fler paket klarar systemet att hantera. Inga trängselavgifter där inte. Högsta möjliga fart, så att så stor del av nätet är ledigt är det som gäller. Så dirigerar förresten trafikpolisen i Paris trafikanterna också.
Så fungerar dock inte trafikpolitiken i Sverige. Staten och även i viss mån kommunerna försöker tvinga folk att åka järnväg eller kollektivt. Vägarna byggs inte ut i omfattning och standard i takt med efterfrågan. Det anses negativt att bättre vägar leder till ökad trafik. Att detta är ett tecken på ett uppdämt behov eller att det leder till ökad handel, förbättrad samhällsekonomi och välfärd, det ser man inte. Bilprovningen har tänkt sig att “öka” servicen genom att minska den. Antalet besiktningsplatser ska läggas ned, drive-in verksamheten försvinner eller görs om så att det inte är äkta drive-in. Dessutom ska varje bilägare kallas till en av Bilprovningen förbestämd tid istället för att bilägaren bokar en tid som passar henne. Statliga dimridåer som bara går ut på en sak, att sno pengar från bilisterna och samtidigt göra livet surt för dem.
Vägverket vägrar bygga ut, rusta upp och underhålla våra vägar så att de är anpassade till ett modernt marknadsekonomiskt samhälles transportbehov. Istället låter man det hela förfalla, sänker den tillåtna hastigheten på vägarna, med hänvisning till säkerheten. Vägverket har nyligen i en rapport erkänt att trafiksäkerheten i hög grad är beroende av vägstandarden. Ändå gör man inget åt det. Man hänvisar istället till att hastighetsöverträdelser är ett lagbrott och en polisiär fråga. På detta vis ställer sig både vägverket och polisen bortom folkets makt. De skyller problemen på att det är någon annan samhällsinstans som har ansvaret.
Ytterst har de rätt. Ansvaret ligger på riksdagen. Där ska modiga och framsynta politiker säga att vi ska inte manipulera transportmarknaden. Vi inser vägtrafikens betydelse för vårt välstånd och ska därför ge pengar och uppdrag till berörda instanser att tillhandahålla de förutsättningar för vägtrafik som vårt expansiva samhälle behöver.
Vad det gäller polisen, kan man starkt ifrågasätta deras prioriteringsordning. Jag känner inte till om prioriteringen är bestämd av politiker eller av poliserna själva. Men när man ägnar så stor del av resurserna till att jaga fiktiva brottslingar, läs fartsyndare, att man inte har resurser alls till att klara upp brott mot enskilda medborgare. Det gäller allt från våldtäkter och mord till lägenhetsbråk och stölder av allehanda slag. Då är det något som är allvarligt fel. Jag förstår om det är enklare för polisen att stå vid vägkanten och lappa svensson-bilister än att ge sig kast med riktiga brottslingar. Men rätt kan det aldrig vara.

This entry was posted in Trafik, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.