Vive la différence

Det påstås ibland att pojkar/män inte mognar lika fort som flickor/kvinnor i sina sociala roller. Jag skulle vilja vända på saken och påstå att samhället blir allt mindre moget för att ta emot pojkarna i deras sociala mognadsprocess.

Jag stöder detta resonemang på rekapitulationsteorin. Den går ut på att vi allt ifrån befruktningsögonblicket fram till vår vuxenhet rekapitulerar, det vill säga återupplever, mänsklighetens utveckling genom årmiljonerna. Vi kan se likheterna med ägget, amfibierna och slutligen de andra däggdjurens utveckling under fosterutvecklingen. Därefter kan vi se ögonblick ur människans historia i barnets utveckling. Först när vår historia är rekapitulerad kan vi utvecklas vidare till något nytt, lägga nya kapitel till de föregående.
Kvinnans emancipation utgör härvidlag inget hinder för flickorna att rekapitulera sin historia och fortsätta sin utveckling precis så långt de önskar och orkar. För pojkarna däremot har det inträffat ett avbrott i deras möjligheter att följa sitt köns rekapitulering. Samhällets krav på att de tidigt i sin mognad ska börja anta kvinnliga sociala mönster är i grunden oförenliga med rekapitulationen i den fas de då befinner sig i. Många pojkar klarar av att upprätthålla sin rekapitulation och till den foga nya sociala mönster. Några klarar av att göra det simultant medan andra gör det sekventiellt.
Men det finns ett antal pojkar som åtminstone inte utan hjälp klarar av att göra färdigt sin rekapitulation under det tryck de utsätts för. Därmed kommer de inte heller vidare i sin utveckling med de nya mönster som samhället idag begär. Hos dessa byggs en stor frustration upp som naturligtvis är skadlig för dem själva, men också kan vara skadlig för kvinnor i deras närhet liksom för samhället i stort. För dessa män hyser feminismen ingen sympati. De hånas öppet, vilket naturligtvis inte hjälper dem. Det som dessa män opåtalat utsätts för idag skulle väcka en storm av protester till JämO om det var kvinnor som utsattes för det.
Arten människan har idag nått en sådan utbredning och dominans på vårt klot att förändringar i våra samhällsstrukturer och sociala mönster måste förändras ganska rejält. Frågan är bara om vi ska göra det den hårda vägen eller den smidiga vägen. Som jag uppfattar saken står feminismen, medvetet eller omedvetet, genom sitt förakt och sitt oförstående för männens rekapitulation för den hårda vägens alternativ.
Genom rekapitulationsteorin borde “biologismen” och “socialkunstruktivismen” kunna finna gemensamma beröringspunkter så att en fruktbar och rättvis förändring kan komma till stånd. Men det kommer att kräva tid. Varken biologiska eller sociala system är så flexibla att de kan uthärda radikala omvälvningar utan att kollapsa.
Religionerna har inget positivt att tillföra utvecklingen. Däremot är tro en väsentlig del av möjligheterna till att skapa goda förändringar. Liberalism och humansim är de politiska och filosofiska tankegångar som har störst möjlighet att bidra till en positiv förändring. Om de utvecklas och brukas på rätt sätt. Ingenting är färdigt, ännu.

This entry was posted in Jämlikhet, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.