När man är barn och ungdom, innan man utvecklat sin könsrollsidentitet, alltså även ett tag efter att man funnit sin könsidentitet, känns det som ett outhärdligt nederlag att erkänna eller inse att någon av det motsatta könet kan vara bättre än en själv på något.
Men med en vuxen könsrollsindentitet är detta inget problem. Det är helt naturligt att inse med logikens skärpa att eftersom vi alla är olika, såväl inom som mellan grupperna män och kvinnor, så kan det inte finnas någon som är bättre än alla andra på allt. Då blir det inte längre något problem att bejaka fullständig jämlikhet mellan könen. Snacket om att kalla den demokratiska synen på likvärdighet för jämställdhet är en del av en vulgodebatt som drivs av människor som tydligen inte kommit fram till ett vuxet förhållningssätt till det motsatta könet, och därmed inte heller till sitt eget, eller till sin egen identitet. Det riktigt sorgliga är att denna vulgodebatt har företrädare inom riksdag och regering, emellanåt i Akademien, allt för ofta bland professorer och lärare samt även inom stora delar av journalistkåren. Hur ska man då kunna förvänta sig att komma vidare på vägen till praktisk, verklig jämlikhet mellan könen? Eller att en majoritet av allmänheten ska lyckas bana sig väg där eliten i samhället gått vilse?