Antingen eller

Carl Cederschöld utreder trafikpolitik, men det som hittills undsluppit honom bådar inte gott på något sätt. Det verkar som om politiken styrs av intresse- och lobbygrupper som inte vill eller inte kan tänka en redig tanke för det allmänna bästa. Denna politik verkställs sedan av politiker som inte begriper något om den verklighet de beslutar över. Vad får mig att tro att jag vet något av värde då? Jag är före detta yrkeschaufför och har kört nästan allt som går på land. Jag har gått universitetsutbildning i miljövetenskap och idéhistoria, jag har varit aktiv centerpolitiker och riksdagskandidat. Mycket före detta, det medges, men också mycket erfarenhet och kunskap som kan hjälpa till att genomskåda systemfel.

Bilar släpper ut avgaser när de körs, inte när de står stilla. Vill man av miljöskäl införa en skatt som ska dämpa utsläppen ska man beskatta bränslet. Det är därifrån, liter för liter som utsläppen kommer. Beskattar man stora bilar snedvrider man ansvaret på ett sätt som gynnar andra förorenare än bilister. Lite förenklat kan man säga att man gynnar nöjesförorening framför nytta. Vad den politiska eller pedagogiska poängen med det skulle vara kan man undra?
Dessutom får det till effekt att för den som har råd att skatta för den stora bilen, så blir skatten per mil lägre och lägre ju mer man kör. Vad vinner man i miljöhänsyn på det? Jag trodde att borgerliga politiker ogillar skatt på ägande. Varför ska jag betala hög skatt på en bil som står stilla, men betala låg skatt på en liten bil som jag kör? Många debattörer hänvisar till kollektivtrafik, ja den finns i storstäderna där det är vanligt med små bilar för dagliga jobbresor. Här på landsbygden där många inte kör så ofta, men gärna har mycket grejor med oss när vi kör bil, är kollektivtrafik inget alternativ. Här är det bara två alternativ som står till buds, egen bil eller sotdöden. Eller flytta in till någon storstad förståss. Men då går liksom hela poängen med de livsval man gjort förlorad.
Hela klimatdebatten går för övrigt ut på att vi ska göra drastiska ändringar i dagens livsföring för att upprätthålla ett status quo i naturen som gällde för 50 år sedan. Ingen saklig debatt förs om vådan av att försöka hejda tidens gång. Ingen tanke på att försöka vara bäst på anpassning till den framtid som kanske snart är över oss alla. Ingen som vågar ställa sig upp och säga att han ser fram emot varmare klimat i Sverige. Trots att det efterlysts av många i åratal. Ingen som undrar varför stormakterna i första hand ser till sitt eget lands energitillgång och välfärd och mindre till klimathotet? Ingen som undrar varför stormaktswannabes försöker göra likadant?
Varför ska vi som kan få det vi har längtat efter, vara först och göra de största uppoffringarna? Är det så när allt kommer omkring, att bilismen bara är en skattekälla för staten, oavsett vilken sida som styr? Är det så att varje finansminister egentligen är en reinkarnation av sheriffen av Nottingham, alla medborgarnas pengar är hans, bara hans? Är det så att klimathotet är det perfekta yttre hotet som kan få folket att acceptera pålagor och övervakning som de annars skulle protestera vilt mot?
Att så tydligt införa regleringar, på tvärs mot logik och ärlighet riskerar att bryta sönder de spillror som ännu återstår av samhällsfördraget. Det måste finnas två parter med intresse av att upprätthålla ett fördrag för att så ska ske. Om staten backar ur sitt ansvar mot medborgarna, vad ska då medborgarna ta sig till? Ställa av sina bilar och köra oskattat, oförsäkrat och obesiktat? Resignera helt och börja jobba svart, betala svart? Bli desperata och börja skjuta och sparka ihjäl jobbiga tonåringar, eller kanske börja kasta bomber på rättstatens tjänare?
Konsekvenserna av en stat som bedrar sina medborgare kan bli mycket högt för alla inblandade. Sverige är inte, som många påstår, ett land av konsensus. Sverige är ett land av konformism. Det är en himmelsvid skillnad. En fråga åt gången, en åsikt och en lösning. Det är konformism, men har ibland haft andra namn.
Konstitutionell konformism skapar ett folk av ögongtjänare. Den enskilde tar varje chans att skapa ett litet utrymme av frihet för sig själv när han tror att statens vakande öga inte ser honom. Inte alltid för att det är just det han då gör som han egentligen önskar, utan för att det är känslan av frihet, att i någon liten mån ändå rå sig själv som är så viktig. Det konformistiska samhället är ett pliktsamhälle, till skillnad, i bjärt kontrast, mot det frihetliga samhället som är ett ansvarssamhälle.
BRÅ och Vägverket undrar varför så många fortsätter att köra en aning för fort, trots alla fartkameror och ett rekordhögt antal utskrivna bötesavier. De undrar om böterna är för låga. Ingen frågar offentligt om hastighetsgränserna är för låga eller om samhället är för inrutat och ofritt.
Många frågor i luften, många åsikter, många lösningar och stor frihet, det är den sortens samhälle vi icke-konforma vill leva i. Det är hög tid att vi höjer våra röster och kräver respekt från staten och de korporativa rörelserna för vår del i samhällsfördraget. Det samhällsfördrag som ursprungligen avsåg att ge medborgarna mer makt och frihet. När staten sviker samhällsfördraget får medborgarna ut mindre än de stoppar in i systemet. När medborgarna upptäcker sveket kommer de att känna sig fria att inte uppfylla sin del av avtalet. När tillräckligt många dragit samma konsekvens kommer systemet på ett eller annat sätt att braka ihop.

This entry was posted in Trafik, äldre text and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.