Jag har ofta förundrats över att historiker och arkeologer regelmässigt gör tolkningar om religiösa föreställningar om alla tecken från forntiden. Det verkar som om de tror att ickereligiösa föreställningar dök upp i människans tankevärld först i och med upplysningstiden.
Jag har aldrig trott på det där. I en del klassiska grekiska skrifter nämns gudlösa människor i förbifarten. Som om det var vanligt, naturligt och inte utmanande eller upprörande. Ateism var en accepterad hållning.
Nu har jag även funnit en passus i Koranen som styrker min syn. I sjätte suran, 29:e versen sägs att det finns människor som påstår att det finns inget liv efter detta, inget annat liv än det som vi lever här på jorden, ingen gud, ingen belöning sedan. Kort sagt en klart ateistisk hållning. Den måste vidare ha varit så klar och så spridd att det fanns anledning för Koranens nedtecknare på 600-talet att kommentera och varna för den.
Problemet för den historiska kontinuiteten av ateismen är förmodligen att det finns ingen kyrka, inga ritualer, ingen nedskriven religion som vidmakthåller och utvecklar den traditionen. För ateisten är anledningen uppenbar. Det finns ingen anledning att tramsa i oändlighet om det som inte finns.
Men i och med demokratins intåg i våra samhällen så finns det anledning. Det är nämligen endast det konfessionslösa samhället som kan upprätthålla en fungerande demokrati. Vi ateister måste börja prata om detta. Vi måste börja missionera om sanningen.
Se jag kommer med glada nyheter till varje man och varje kvinna. Det finns ingen gud! Det vi gör mot varandra här på jorden får effekter endast här på jorden och ingen annan stans. Domen över våra gärningar avkunnas i varje dag, i denna värld. Föreställningen om gud är skapad av människan. Människan bestämmer över sin egen gud, över sig själv.