Att hoppa, eller inte hoppa, det är frågan

I Grästorp har man på en grundskola avslöjat omfattande mobbing i form av nollningsritualer som ibland även innehåller sexuella övergrepp. Det är mycket oroväckande och beklämmande. Men inte särskilt överraskande i vårt samhälle. Den förhärskande, statligt sanktionerade doktrinen är ju att kollektivet har rätt att köra över individen.

Facket har den politiska maktens stöd för att stjäla individens rätt att förhandla för sig själv. De politiska och byråkratiska institutionerna ger sig själva rätt att i majoritetens och demokratins namn bestämma vad individerna får och inte får. Dessa maktmaskiner har ingen känsla för individen, ingen förståelse för medborgarens personliga integritet. De saknar helt en begreppslig förståelse för att kollektivet, majoriteten, demokratin har gränser, både utåt och inåt där individens rätt måste få vara starkare.
Det är där striden om friheten står. Det är där styrkan i samhällskonceptets urkund avgörs. Det är också här en av de viktiga skärningspunkterna återfinns, där det juridiska systemet måste visa förtroende för medborgarna och lämna över ansvar, frihet och makt till deras moraliska styrsystem. Därför måste vi oupphörligt diskutera individen, hennes rättigheter och frihet, men även hennes ansvar och skyldigheter. Det kan inte vara acceptabelt att individer begår brott ostraffat genom att dölja sig i kollektivets anonymitet.
När vi förfasas över att barn inte känner till dessa gränser, borde vi istället bli skräckslagna över att det vuxna, aktade, politiska samhället inte har någon koll på var gränserna går. Då måste man inse att frihet inte är något man kan klara sig utan, bara livet är bekvämt nog. Frihet är något man måste skapa åt sig själv och försvara mot alla som vill ta den ifrån en.
Personligen har jag alltid sagt nej till nollning och varjehanda initieringsriter, såväl när jag kunnat vara på förövarens som på offrets sida. Jag har ibland tvingats utmana förövarna på liv och död för att förmå dem att avstå, men lyckligtvis sluppit genomföra utmaningen i praktiken. Det är dock en mycket klen tröst.
I TV annonserar just nu en svensk organisation för stöd åt utsatta barn. I en av reklamfilmerna Sitter en ensam pojke och pratar med sina leksaksdjur. Han säger att “de får ju inte bestämma om jag ska hoppa hopprep, det får de ju faktiskt inte.” Mycket tydligare än så kan tyvärr inte den lama protesten mot det kollektivistiska förtrycket i dagens sovjetsverige beskrivas. Det är på något sätt barnen och deras situation som driver debatten. De vuxna har abdikerat.

This entry was posted in Frihet, äldre text and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.