Följande har hänt. Jag läste en insändare i SvD, införd kring månadsskiftet april-maj av S Björklund. Jag skickade in ett svar som påtalade vad jag anser vara felaktigheter i fakta och resonemang. Till min förvåning gick SvD:s redaktör till motangrepp på mig i direkt mail. Jag har skrivit insändare i tidningar i 35-40 års tid, jag har jobbat på tidning. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Därför följer här i tur och ordning mitt första inlägg, som aldrig publicerades, redaktörens svar till mig, samt min egen reaktion på detta. Nej, min reaktion på redaktörens övertramp kommer aldrig att publiceras i SvD. Det är jag övertygad om. Jag har inte ens skickat in det i härvarande form. Redaktörens svar i kursiv. Mycket nöje!
S Björklund påstår att det ”anses” att Sverige blev kristet när konungen döptes. Vilka anser det? De kristna och de som anser att ett folk är dess monark. Med samma analogi skulle man kunna säga vi alla bleve bögar om konungen blev homosexuell. Varför var det ingen som hävdade det när Gustav V ansågs vara det?
Runstenar användes inte i kyrkobyggnader för att markera samhörighet med den tidigare religionen. Det var för att markera överhet eller av ren snålhet. Man behövde byggnadsmaterialet helt enkelt.
Vår lagtext vilar inte på kristen grund (bibeln). Den vilar på romersk lag kompletterat med tidigare svensk lag och rättspraxis. Båda äldre än kristendomen, totalt sett respektive lokalt. 1:a tom. 4:e budordet är inte på något sätt del i svensk lag av idag. inte heller 6:e, 8: tom. 10:e. Av de återstående är det inte något som tolkas absolut.
Vår kultur vilar fortfarande i stor utsträckning på asatrons och i viss mån den grekiska mytologins bilder, samt andra folksagor. Båda äldre än kristendomen i Sverige. Båda annekterade, tvångsrekryterade i kristendomens tjänst.
I Turkiet råder inte vad jag vet islamisk lag, utan sekulär lag. Tvärtom är islamisk lag förbjuden, om jag rätt förstått den senaste tidens debatt om att tillåta viss hänsyn till islam.
Hur är det själv med tillämpningen av det sjätte budet? Du ska inte ljuga.
2008-05-09 Hej Mats Jangdal,
Nu börjar du närma dig bottennivå i din argumentation, så jag ämnar inte införa din replik. Man anser, bland historiker och seriösa forskare, att ett land betraktas som tillhörande en viss religion när dess överhuvud går över till den religionen. Det har inte med de förhärskande opinionerna i det landet vid den tidpunkten att göra. Du vet ju lika bra som jag att själva kristnandet ofta var väldigt våldsamt med tvångsdop etc. Att hålla på och tjafsa om det är bara barnsligt. Se nedan:
”Danskarna kristnades först
Danmark, som Skåne tillhörde, var det nordiska land som kristnades först. Det skedde cirka år 960 när Harald Blåtand var kung. Harald talar själv om att det var han som kristnade danskarna genom att resa en sten i Jellinge. På stenen står skrivet: ”Kung Harald lät göra denna sten till minne av sin fader Gorm och sin mor Tyra. Det var den Harald som vann för sig hela Danmark och Norge och gjorde danskarna kristna.”
Lång process föregick religionsbytet
Nu var det ju inte så att danskarna över en natt hux flux bytte religion. Ja, på sätt och vis gjorde de det, eftersom kungen bestämde att de nu skulle vara kristna. Nej, under ett par hundra år hade det funnits kristna missionärer i Danmark, och de andra nordiska länderna, som försökt övertyga om kristendomens förträfflighet.
Maktkamp avgjorde
Det var först när kungen insåg vilka personliga fördelar det var för honom om Danmark blev kristet som han beslöt sig för att byta religion. Genom att låta sig kristnas så fick kung Harald nämligen kyrkan som bundsförvant i denna oroliga tid.”
Ur Terra Scaniae
Resten av din argumentation är hårklyverier, eller som man brukar säga, en strid om påvens skägg…
Dessutom ger du ju Björklund rätt: Han hävdar ju att trots att lagarna i Turkiet är sekulära, betraktas landet som muslimskt, eftersom dess statsöverhuvud är muslim. Detta kan alltså även tillämpas på lagstiftningen i Sverige och de kristna – eller romerska – inslagen i den. Följaktligen faller även dessa dina argument.
Med vänliga hälsningar
Samuel Bross
Synpunktsredaktör
Svenska Dagbladet
Det här svaret var det roligaste jag läst på länge.
Vi är tydligen helt överens om grunddragen i historieskrivningen. Men inte alls överens i historiesynen och värderingen av fakta.
Det jag velat belysa är att det är en mycket märklig åsikt att statschefens något-vilket-som-helst betraktas som norm för hur man ska se på hela befolkningen.
Jag menar att det är rent nonsens, även om det är vedertaget. I en diktatur utan religionsfrihet kan man kanske påstå att valet av religionstillhörighet är begränsat till att vara detsamma som härskarens. Men knappast i en demokrati. USA var inget katolskt land under John F. Kennedy.
Ett land kan anses som kristet, eller i huvudsak kristet om en mycket stor majoritet är utövande kristna. Alltså om minst 75% är det. Om det finns flera religioner som utövas sida vid sida har landet blandad religiös profil.
Om de flesta medborgarna inte utövar någon religion är landet sekulärt. Här skulle jag vilja säga att 50% räcker. Om minst 75% har tagit avstånd från religiösa läror är landet ateistiskt. Detta hindrar dock inte att man av upplysta skäl, respekt för andras särart, tillåter religionsutövning.
Härav följer naturligtvis att jag inte är överens med Björklund. Jag tillmäter inte Turkiets statschefs religiösa tro någon betydelse för tolkningen av det turkiska folkets religiositet. De flesta turkar tycks vara muslimer, åtminstone till namnet. Men deras starka försvar för de sekulära lagarna antyder att de inte är särskilt devot utövande. Turkiet kanske är en sekulär stat (sett till majoriteten) fast de inte vill skylta med det. Kryptosekulär, finns det?
Nu kanske jag kom obehagligt nära sanningen för många. Jag har aldrig trott på dem som påstår att folk var så religiösa förr. Att religiösa föreställningar spelade en stor roll i vardagen, för vad man gjorde, när man gjorde det och hur man gjorde det. Jag har alltid trott att det är dels en efterhandskonstruktion och dels en samtida propagandaframgång. Båda framförda av rent politiska skäl. Makt med andra ord. Religion är makt över menigheten. Power by proxy. Makt under hot om gudomlig vedergällning. Men det är också därför som jag tror att menigheten så gott den har kunnat har försökt värja sig mot religion. Såväl då som nu.