Om någon rock eller popartist ska ha Polarpriset eller Nobelpriset för att de förnyat populärmusiken, så är det Chuck Berry. Han har dessutom i en ironisk ton lyft fram rasdiskriminering på ett sätt som dels får folk att lyssna, dels passerar de okunniga förbi på ett sätt som drar löje över dem. A Brown Eyed Handsome Man säger mer än många akademiska avhandlingar.
När han skrivit I Want To Be Your Driver svarade The Beatles på den med Baby, You Can Drive My Car och Please, Please Me. Hans Reelin’ n’ Rockin’ fick en pendang i Helter Skelter.
Utan Chuck Berry hade Elvis Presley, Buddy Holly, Brian Wilson, Bob Dylan, John Fogerty, Paul McCartney, John Lennon, Bruce Springsteen, the Rolling Stones, the Kinks, Owe Thörnquist, Björn Ulvaeus, Benny Andersson, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Tomas Ledin, med flera, inte blivit det de blev.
Chuck Berry lyckades knyta ihop den textbaserade situationsrelaterade berättelse som är så vanlig i visor och ballader, med det musikaliska uttrycket i blues och rock n’ roll. Det mesta han skrivit är fjärran från genrens vanliga hjärta-smärtapekoral. På det viset förebådar han även punken.
I en tid när de flesta hyllade kollektivistiska tankegångar stod han trosvisst på individens sida mot alla sorters diskriminering, för friheten.
Chuck Berry, belöna honom nu, medan han lever! När han en dag är borta är det för sent. Hyllningstal vid graven har alltid mer elegi och ”dom över död mans grav” än festtal över sig.