När jag var ung och skulle förbereda mig för arbetsmarknaden, vi talar här om åren runt 1970, talade jag med många om arbetsvillkor och löner. Ett uttryck som ofta återkom från de offentliganställda, vanligtvis män, var att den ”offentliga kakan är inte så stor, men den är säker.”
De visste att de aldrig skulle få lika höga löner som dem som jobbade inom exportindustrin. Men de var beredda att byta hög lön mot låg risk. De visste också att deras löner var betalda med skattemedel och att deras producerade nyttigheter gratis eller billiga för konsumenterna/medborgarna. De visste även att på grund av kopplingen gratis nyttighet – skattefinansierad produktion så skulle de aldrig kunna ställa samma krav på lönens storlek. Det var allmän kunskap och vedertagen ordning.
När man idag talar om kvinnolöner och lönediskriminering av kvinnor så har man förträngt dessa grundläggande villkor för de offentliganställdas löner. Man skulle kunna tro att det är kvinnorna det är fel på. Men så dum är jag inte.
Däremot har det skett ett antal förändringar i samhället som gjort den här skillnaden mellan offentlig produktion och globalt konkurrensutsatt produktion tydlig. Förr var konsumismen mindre känd än kommunismen. Förr var kvinnornas inkomster mer av karaktären kassaförstärkning till hushållet samt en uppmuntran till kvinnan eller den offentliganställde för att de jobbade för en gemensam nyttighet. Det var inte meningen att en offentliganställds lön i alla lägen skulle räcka till för att försörja en hel familj av storkonsumenter.
Vi står alltså inför ett vägval. Det går inte att höja de offentliga lönerna så att de blir i paritet med exportindustrins och samtidigt dela ut de offentliga nyttigheterna gratis. Vi måste alltså behålla lönerna på en låg nivå och dela ut nyttigheterna gratis eller låta verksamheten finansiera sig själv via avgifter. Eller något tredje alternativ som jag inte för tillfället kan se.
Men det är denna drivkraft, självförsörjande, oberoende kvinnor med krav på konsumtionsutrymme som kommer att bryta sönder den socialdemokratiska modellen. Detta trots att sossarna varit pådrivande i att administrera fram denna utveckling. En ödets ironi om något.