I ett nyhetsinslag på TV granskades vardagsdiskrimineringen. Eller, granskades, var väl lite överdrivet sagt. De vanliga fördomarna vädrades. Att ord som blatte, neger med flera ibland förekommer och att de alltid är tecken på nedvärdering och därför diskriminerande var redan axiom. Sedan var det inget mer. Jo, fördömandet förståss.
Den vardagliga diskriminering som jag tycker mig se omnämndes inte alls. Jag ser ofta okunskap och obetänksamma uttalanden eller handlingar mot rörelsehindrade, mot unga, mot gamla, mot medelålders, mot män, mot kvinnor, mot högutbildade, mot lågutbildade, mot arbetare, mot tjänstemän och så vidare. Allt detta kan vara tecken på diskriminering. Men det är så vanligt förekommande bland majoriteten av befolkningen att majoriteten aldrig lägger märke till det.
Får jag lämna några förslag på gruppbeteckning av några vanligt förekommande människor i vår vardag eller närhet. Svara ärligt om du uppfattar orden som negativt eller positivt laddade. Vad sägs om skåning? Hur uppfattas ordet dansk? Känner du någon tysk? En av de vanligaste, men också mest ogillade svenska typerna är stockholmaren, hur är ditt förhållande till dessa? Nu nämnde jag dessa helt utan förstärkningsord. Kände du hur dessa negativa konnotationer ändå smög med i bakhuvudet?
Jag vågar påstå att bland svenskar i allmänhet är den reflexmässigt negativa associationen till orden skåning, dansk, tysk och stockholmare tydligare än till exempelvis ordet neger. Proffstyckarna må ha andra, politisk korrekta synpunkter på detta. Deras av karriären betingade och belönade (tänk Pavlov) åsikter väger dock lätt jämfört med allmänhetens erfarenhetsbaserade perspektiv, låt vara ibland grundat i okunnighet.
Man kan även fråga sig om det i det helt nivellerade samhället är tillåtet med antipatier, att helt enkelt tycka illa om någon? Blir det kriminellt att dissa någon? Kan det kallas diss-kriminering? Ska dagisrättvisa genomsyra hela samhället?