I valet 2002 kampanjade, om jag minns rätt, SSU under parollen, ”det finns för många egon”. Den kändes fel, men jag kunde inte komma på exakt vad som var fel med den. Nu tror jag att jag är svaret på spåret.
Det tillåts för få egon i Sverige. Kollektivisterna slåss för gruppegoismen. De ägnar sig oförblommerat åt egoism för ett särintresse. I dessa grupper och särintressen finns inte någon plats för altruism. Den som försöker hävda måttfullhet eller hänsyn till dem utanför särintresset, motarbetas av gruppen. En sådan grupp eller särintresse kan inte visa ödmjukhet, måttfullhet, hänsyn eller överseende. Det skulle tolkas som en försvagning av gruppen, och kanske är det en självuppfyllande tolkning.
En individ kan dock alltid när han känner för det, visa hänsyn utan att försvaga sig själv eller sin ställning. Därför är altruism endast möjligt bland individer och grupper av individer med stark egen identitetskänsla. Till och med egoistiska individer kan då och då visa hänsyn. Det kan aldrig en särintressegrupp, eftersom deras legitimitet ligger just i att inte visa hänsyn till andra.
Detta är ytterligare ett skäl till att stärka individernas frihet och rätt i de demokratiska samhällena. Det finns alldeles för många till synes små och betydelselösa beslut som inte med likvärdigt eller gott resultat kan överlåtas till kollektiv. Kollektivet, samhället måste erkänna detta tillkortakommande och tillerkänna individerna deras rättmätiga suveränitet.